frithiof

...att bli frisk. det skulle naturligtvis vara värt det men när man inte har pengarna spelar det liksom ingen roll att det skulle vara så värt det. och att det bara kostar sjuhundra spänn är ju en sanning med modifikation. sjuhundra per behandlingstillfälle. skulle inte tro att hela mitt tankemönster ställer om sig efter fyrtio minuter hos en terapeut. slutsumman skulle nog ligga på snarare tiotusen.

det skulle fortfarande vara värt det

men jag har fortfarande inga pengar

Jag vet inte vart jag skulle börja eller vart det skulle sluta. Meningen kom av sig själv för några timmar sedan under en vinkväll med min nya klass. Men hur ska man kunna begära att en mening ska bibehållas i minnet under tiden alkoholen allt mer tar ens sinne i bruk. Nej jag får helt enkelt hitta på nåt nytt.

Jag vet att det handlade om att någonting äntligen fått en mening igen. Att jag känner betydelse i det jag gör. Jag vet att jag håller på att ge mig in i en bransch som i mångt och mycket handlar om allt som jag inte vill vara en del av. Det kan sammanfattas i ordet kommersialisering. Vi har diskuterat litteraturens roll och jag känner hur det bränner i bröstet medan jag försöker finna strategier för att få människor att uppskatta den. Hur gör man? Och varför är det så viktigt för mig att människor läser?

Jag hinner knappt komma hem innan jag finner mig själv beställa två böcker via Internet. En om Sara Lidman i liv och text. En som heter röster från västerbotten.

Kanske har jag beställt just dom två för att jag av någon anledning ikväll låtit tanken föra mig till just den för dessa böcker gemensamma nämnare - västerbotten. Jag tror det var när vi pratade om kommersialiseringen, om starta-egna-förlag-idéerna. Jag vet att jag lätt romantiserar norrland. Men utifrån samtalet fick jag känslan av att det faktiskt finns något mer genuint kvar där uppe. Jag säger inte att kommersialiseringen inte nått dit. Jag vet att den är en del av vår verklighet, oavsett geografi (åtminstone i den västerländska världen). Men ändå, det känns som att det finns ett tomrum att fylla där. Det känns som att den genuina känslan jag söker finns mer där än här. Det kanske bara är vinet. Eller så ligger det något i min känsla.

Man måste söka sig dit där ingen annan söker sig.

På många olika plan.

Och så drar jag mig till minnes den där fantastiska bokhandeln alldeles intill E4:an i Umeå. Och när jag går in på hemsidan inser jag att där finns den, min drömarbetsplats. Ett förlag, ett antikvariat och en bokhandel i ett. Det är inte bara kombinationen av dessa tre som lockar. Det är hela den atmosfär som genomsyrar rummet. Där finns det genuina jag söker. Kärleken till böckerna, den som så lätt verkar glömmas bort när ekonomerna tagit plats på förlagen istället för litteraturälskarna. Jag har aldrig varit särskilt mycket för det stora formatet. Jag vill ha det personliga. En miljö där möjlighet till inflytande finns. Där känslan får finnas. Inte bara strategierna. Jag låter tanken vila. Jag är inte på väg än. Men jag påminner mig själv om att vara vaksam. Att lyssna noggrant på mig själv så jag inte missar vad magkänslan säger.
Jag gör inte det här för att få en fin titel och hög lön.
Jag gör det för att få möjligheten att brinna.

det är viktigt att komma ihåg.

För så länge man fortsätter brinna ordnar sig allt.

flashbacks. studerandet av genusvetenskap gjorde mig till en tickande bomb. en ofta exploderande bomb.
ilskan över att bli bestulen min historia. ilskan över att inte tas på allvar när jag väljer att studera min historia.
trots att det var en kurs grundad på forskning gjord på akademiska grunder var det ju bara subjektivt tjafs som några bittra kärringar skrivit ner i ett försök att bevara sin offerställning som kvinnor och därmed ha rätt att tycka synd om sig själva. ja det kunde låta så. ofta i diskussioner. det hjälpte inte att man kunde sina referenser och sin statistik. det var fortfarande bara blahakunskap. det manliga perspektivet var det mänskliga. det enda rätta.

min ilska har legat på sparlåga de senaste åren. och det har inte varit hälsosamt. jag har saknat den. jag har saknat mina feministiska glasögon. har tänkt ut strategier för hur jag ska hinna sätta mig in i allt igen.

men jag behövde inte göra nåt. ilskan kom med denna termins kurslitteratur.

jag vet inte hur många gånger, på litteraturvetenskapen, på författarskolan, som jag fått höra att anledningen till de kvinnliga författarnas bristande närvaro i kurslitteratur och på föreläsningar är att kvinnor inte har skrivit i samma utsträckning som män. anledningen till att det knappt finns några kvinnliga författare i litteraturhistorien är helt enkelt att de inte fanns, säger man.
men nu läser jag. att ny forskning visar att det faktiskt var kvinnor som började skriva romaner. redan på 1600 talet skrev kvinnor romaner, och jane austen som anses vara pionjären för den kvinnliga romanen (bara att det finns ett sådant ord!!! vem fan pratar om manliga romaner?!) har visat sig istället vara arvtagerska till en lång tradition av kvinnliga romanförfattare. (det finns över 500 romaner publicerade av kvinnor innan jane austens debut 1811. varför har ingen pratat om dom, har dom legat gömd i nån jävla grotta i flera hundratals år eller?)

De kvinnliga romanförfattarna var så framgångsrika att män som skrev tog sig kvinnliga pseudonymer. tilläggas kan också att romanen hade enormt låg status och ansågs som låg form av litteratur när den började sitt intåg i bokhistorien. när den senare började bli accepterad och kanske till och med respekterad, när den fick prestige, då tog männen över och kvinnorna fick skriva under manliga pseudonymer. inte helt ovanligt fenomen historien igenom att statusen höjs på sysslor när männen börjar utföra dom.
 
När man talar om romanens begynnelse räknar man från tidpunkten för den realistiska  - och manliga - romanens intåg. Kvinnor skrev till en början brevromaner och skräckromaner, men trots att det var långt innan den realistiska romanen kom, ses dom inte som romanens begynnelse. 

Jag är så jävla förbannad över att i hela mitt jävla liv blivit bestulen på min historia. det här är bara litteraturhistorien. hur mycket finns det inte inom alla andra områden som aldrig lyfts fram bara för att det utförts av kvinnor. SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!!

Och så säger man att vi har kommit så jävla långt med jämställdheten. Men det spelar ingen roll vilka jävla lagar vi inför så länge vi inte börjar vidga vårt perspektiv. så länge det manliga perspektivet är norm kommer män och kvinnor aldrig att leva under samma villkor. (ja det är ju ingen ny insikt. men jag antar att jag kommit in i min andra våg av feminism. och det är fan på tiden)

Så länge det inte finns några kvinnliga förebilder att blicka tillbaka på genom historien kommer det vara ett helvete att försöka skapa en solid och självklar identitet som kvinna. 

förbannad!

nu är det fan dags att börja elda under sin vrede igen.

Slagorden har slutat skrika i ditt hjärta nu

du minns bara brottstycken av det ni kallade kamp

palestinasjalarna skickas till bättre behövande och

Världen är inte längre en enkel svartvit målning

Inte heller bultande tonårsröda drömmar

Det finns industriområden i allas ögon

Avgasgrått sken oavsett om du är färgblind eller inte

Förändringen tar lång tid på sig den tar mer än din livstid på sig men

Who wants to live forever

Kanske inte för alltid men på riktigt någon gång

på riktigt

Du har ett demonstrationståg i dina lungor

Du har en banderoll i din panna

Du har en längtan i mellangärdet

Men du har inte tid för sånt

Du har fullt upp

med att bli

något

Tittar på hemmavideofilmer och kan-själv-flickan tar tid

Tar lång tid på sig att knäppa hängslena men kan-själv

Och här kommer pippi långstrump och här kommer världens starkaste tjej

Och du hade redan fräknar

Du var stark

Du ritade världen som du ville ha den

Men världen blir tråkigt kulspetsblå

När tuschfärgerna torkat och

Tiden går men pippi består

Tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa

Sjunger flickorna på torget

Dom är inte äldre än du var

Dom har fortfarande hoppet kvar

Och du vill vända dig om skrika att

Det är ingen idé

För pippi drar ut på rymmen och annika blir prussiluskan en vacker dag

Lilla gubben blir vaakumförpackad i tunna lätthanterliga smörgåsbitar

Och du hoppar inte av skolan trots att du vill lära dig så mycket mer

Än vad moraltanterna kan ge

För pippi är på rymmen och pippis mamma är i himlen

Hennes pappa är kung på en söderhavsö men vad hjälper det

Vad hjälper det

Du har slutat hitta sockerdricka i ihåliga träd

Dricker whiskey och säger att man vänjer sig vid det torra rökiga

Du får vara uppe hur länge du vill och tar dig genom småtimmarna med schlagerdans på vacklande golv och säger att du aldrig haft så roligt och går in på toaletten och gråter

Framför ögon som aldrig haft så roligt

Skickar sentimentala sms till ifrånväxta vänner skriver minns du?

Skriver saknar dig

Vaknar med bakfylla och returnerade sms

Känner vi varandra?

Borstar granatsplitter från hjärtat och tvättar minnena i nittio grader med klorin

att hitta dom där perfekta mjukisbyxorna. att köpa dom och sen gå hem och ta ett långt bad med rosmarinoljan som vännen gav i födelsedagspresent. att läsa en bra bok. att smörja fötterna med kylande salva och massera fram kraften i sin egen kropp. att hälla upp ett glas vin och släppa ner axlarna.

det är såna där små saker som kan göra mig så tillfreds med mig själv.

att veta att allting ordnar sig förr eller senare. att läsa vårterminens kursplan och tänka att det där, det fixar jag. att skriva början på ett brev till en nära vän och att rannsaka sig själv på ett vänligt men bestämt sätt. att upptäcka  hur man blivit en blek skugga av den man en gång var och att känna att man faktiskt har kraft att skapa lite mer färg i spegelbilden. lite mer glöd. 

jag behöver hitta tillbaka till mina egna gränser. för jag tror att det är först då jag kan känna möjligheterna och friheten. faktiskt. 

att säga det här är jag. och det står jag för.
att vara oresonlig ibland. 
att vara älskande ibland.
att bry sig om andra ibland.
men inte glömma bort barnet inom en som skriker efter uppmärksamhet och omvårdnad.
att inte glömma bort den vuxna människa inom en som försöker hitta sin egen form av vuxenhet. 

att inte försvinna i bruset. 



 

miljöombyte. har jag någon gång sagt att jag mår bra av det? om inte kan väl någon försöka påminna mig om det med jämna mellanrum. så jag inte slutar som en del av inredningen i mitt eget hem. 

när jag vaknade upp på tåget mellan stockholm och sundsvall igår såg jag förutom snö även en stor rund lysande strålande sak på himlen som jag så småningom kände igen som solen. ja den finns där hela tiden jag vet. men när den helt plötsligt uppenbarade sig i sin allra mest praktfulla och energigivande gestalt slog det mig att jag inte sett den på flera månader. så kändes det i alla fall. resan från Lund till Umeå blev resan från grådis till solljus. och folk klagar på vintermörkret i norrland... men när det väl är ljust här så är det ju faktiskt ljust. inte den där instängda känslan av att befinna sig i ett trist dystopiskt industriröksbolmande landskap. 
hursomhelst. jag var tacksam för att jag valt en annan tidpunkt för resan än jag brukar göra. i bussen mellan sundsvall och umeå kunde jag i dagsljus njuta av det sjukt vackra högakustenlandskapet. 
väl framme på umeås busstation såg jag framemot att mötas av elin-amanda. men när jag inte ser henne någonstans och ringer för att säga att jag kommit fram nu säger hon "vart är du?"
på busstationen svarar jag.
va? säger hon med oanad förvåning
ja varför är det så konstigt tänker jag. jag brukar ju alltid komma till busstationen
"men jag är ju på flygplatsen och väntar på dig", säger hon. 

ja så kan det gå.
 
jag satte mig på cafeet och drack en maskintillverkad och alldeles för sockersöt latte medan doktorn kan komma underhöll mig på den enorma plattskärmen på väggen. sen kom hon med sin pålitliga blågröna lilla mazda och vi åkte till hennes lägenhet. jag kände mig som hemma redan i tamburen. doften. det luktar likadant var hon än bor. 
och jag blev nästan lite avundsjuk på hennes mysiga etta och tankarna på att flytta från kråkslottet smög sig på. nån gång måste jag ha den där ettan jag alltid drömt om. 
nån gång. 

idag har jag fördrivit tiden med en promenad i skogen med solen i ögonen och snö under skorna, samt läst en intressant bok som handlar om flow. ja den där känslan av att allt i livet liksom flyter och man har full koncentration och engagemang. författaren säger att det är man själv som skapar det flowet oberoende av de yttre omständigheterna. att det handlar om att ta kontrollen över sitt medvetande. jag tycker det låter klokt men fan så svårt. men jag tänker att det ska gå. ändå. 

jag har ju haft dom där stunderna av flow några gånger i mitt liv. då ska det ju inte vara helt omöjligt att det händer igen. 

imorgon ska jag återvända till mitt gamla jobb. jag försöker se positivit på det. jag försöker att inte tänka på hur tråkigt det är. jag försöker istället tänka på hur mycket jag uppskattar dom där stunderna i bilen till och från jobbet med lugna favoriter på radion och möjligheten att sjunga högt och inlevelsefullt för mig själv. 

nu ska jag laga middag till familjen. det är tydligen min uppgift idag. 

  

Titanic har bärgats och gör en ny jungfrufärd över ett okänt vatten. Jag är huvudpersonen och jag står på en märklig avsats alldeles vid vattenhöjd och håret blåser sådär filmpampigt runt mitt ansikte jag sträcker ut armarna och vindpustarna är nära att kasta mig i havet men en häftig och räddande sidovind kastar mig exakt så många decimeter åt vänster som behövs för att jag ska hamna på tryggt båtdäck igen och jag tänker att det är fascinerande att jag faktiskt är på Titanic och oroande att det faktiskt är Titanic det osänkbara skeppet som sjönk. Trygghetskänsla noll. Jag går skola på Titanic. Jag går på IKEA på Titanic (eller är det en efterkonstruktion? Det kan vara mina minnens efterkonstruktion.) jag söker efter en toalett på Titanic men hittar bara toaletter utan lås på dörrarna och helt plötsligt när jag ska sätta mig på toaletten väller det in folk för nu har klockan slagit eftermiddag och toaletten har blivit en matsal och jag vill ju bara få pissa ifred. När jag slutligen hittar en låsbar toalett upptäcker jag hur den har svämmat över precis när jag ska torka mig. Vattnet stiger upp till naveln. Det känns som att stå i en avloppsbrunn. Det magnifika skeppet Titanic känns ruttet. Kanske har jag hamnat i tredje klass i stället för första.

Hur som helst är hela skeppet en labyrint, en teaterscen, en tidsresa tillbaka till nåt slags sekelskifte och jag tycker mig minnas att pappa var där också. Någonstans bland rekvisitan.

Och för att helt byta dröm så sitter jag bakom ratten i en bil. Min kropp har slingrat sig runt sig själv och jag kan varken styra gaspedal eller ratt men bilen går ständigt framåt ändå. Jag kommer ut på en väg. Rakt mot mig kommer Jonas Gardell och Mark Levengood gåendes hand i hand och jag försöker väja men kroppen som slingrat sig runt sig själv är fortfarande extremt samarbetsovillig och det är bara en hårsmån från att jag ska köra på Jonas och Mark. Men dom väjer inte en enda millimeter åt sidan. Bara fortsätter sin promenad mitt på vägen.

Sedan är jag i köket i barndomshemmet och det kommer in en hovslagare som säger att nu är han klar och jag tittar frågande på pappa för vi har ju inte haft nån häst på sex år men han säger att nu har vi det och den är min.

jag vill ha en boxarsäck och jag vill ha plats att sätta upp den nånstans jävligt nära till hands när det krisar
jag vill slå utav helvete
som fan vad jag vill slå

klockan är alldeles för mycket snart två
det är natt och jag har tinnitus mer än vanligt
äter korvmackor för att middagen liksom inte riktigt hanns med
och på glorias efter mötet prioriterade jag öl istället för mat
kan tyckas som en konstig prioritering
men mat kan man äta ensam hemma
öl vill man helst dricka i sällskap med andra

jag har tankar som inte vill försvinna
jag är fel igen
så jävla fel igen
därför vill jag slå hårt som fan på en boxarsäck
kan jag för helvete bara få slå

kan jag bara få

hitta en väg att gå

Det är nittiotal och

Mikael Rickfors hörs milsvida

Vi sitter två mil bort och har en allsångskör

Som sjunger

"Spring

Spring spring spring spring

Släpp hästarna fria"

jag bor i en barndomsdröm och min farbror pekar på midnattssolen en midsommaraftonsnatt

säger samtidigt som han trillar av stolen att

si je båner, si je sä våckert he jä.

Han har en tårkanal som nästan svämmar över

Men det visar han inte

Han bara pekar

Med öppen hand

På det som jag fortfarande kallar mitt eget paradisland

Ser ni barn

Ser ni så vackert det är.

Vackert är det att gömma sig i kornfältet i lilla byn långt bortom allt

Vackert att nästan inte våga men ändå gå ut

På ruinen över vattenfallet där den oändliga vägen faktiskt tar slut

Vackert att falla rakt ned i avloppsdiket

bara för att det fanns en tuva med en snigel på

Som man ville ta med sig hem

Som man tar med sig hem medan man lämnar spår av skit

bakom sig

vi skriker pang pang pang

fastän man inte får leka krig

men med utsträckt arm som vapen

och mänsklig älg som offer

styckar vi kroppen i hanterbara bitar

och byter roller i vårt skådespel

alla måste få vara allt

fast jag är alltid älgen

om jag ska minnas rätt

så var jag alltid älgen

alltid den som inte vågade klättra till toppen av trädet

den som fick agera målvakt och inte gråta när hårda innebandybollar

sköts

rakt in i magen

stolt över att inte gråta

i magen

stolt över att vara hård

slå mig så jag får visa att det inte gör ont

slå mig så får jag visa att jag minsann inte är mer tjej än dig

trots att du har kuk

och jag bara har någonting jag inte vet vad jag ska kalla

vi jagar grodor bakom garaget och bygger kojor i skogen

det händer att vi lånar tv-spel av brorsans vänner

jag blir aldrig riktigt bra på super mario bros

för det är ju brorsans vänner

så han har förtur

jag spelar när han sover

jag spelar när han äter

jag spelar teater

varje dag

och bjuder på balettuppvisningar i köket

varje dag

klockan fyra

för det står det i mitt egenhändigt skrivna schema

att jag ska göra

jag lärde mig skriva scheman

redan då

men jag lärde mig aldrig

att följa dom

klockan fyra

balett

klockan fem

rida gunghäst

klockan sex

se bolibompa

klockan sju

ville jag bli vuxen

och flytta hemifrån

jag ville klä mig själv innan jag ens kunde gå

reda mig själv

som farmor anka

som någon man kan lita på

jag sa till mormor

att hon var lika snål som joakim von anka

när hon ville diska för hand

trots att hon hade diskmaskin

jag sa till magistern

att han var en idiot

det skulle jag inte ha gjort

det är såna gånger man tvingas växa upp för fort

försvara, förklara, bevara

nån slags stolthet

men jag grät

av ilska

jag blev tidningsredaktör när jag var åtta år

människo-, djur- och naturtidningen

hette den

och jag ritade egna djur

som Lisas syster ritade om

innan tidningen gick i tryck

jag blev ledsen

men det var det ingen som fick veta

om hon ritar bättre så ska hon såklart rita sa jag

och sigrid suggan sundkvist

anklagade mig för att kopiera andras målningar

när vi hade bild

fastän vi hade kommit fram till det motivet tillsammans

men kanske målade E bättre än jag

och därför var hon duktig och jag var en bluff

jag var en bluff redan i lågstadiet

jag tog hämnden i högstadiet och gick ut med näst bästa betyg av alla nior.

Jag skulle ha fått stipendium

Om det inte vore för att bästa tjejen och bästa killen

Fick dom

Och den enda som hade bättre betyg än mig

Var tjej

Men jag dansade ändå hela vägen hem

För jag hade ett skriftligt bevis

På att jag var någon

Jag var en mycket väl godkänd student

som slutade äta

i trean på gymnasiet

för det fanns redan en klump i magen

för stor för att rymma något annat

jag hade lika högt blodtryck som betyg

och vågade inte somna om nätterna

av rädsla för att aldrig vakna mer

sen flyttade jag hemifrån

grät av lycka och tacksamhet

på cykelvägen mellan föreläsningar i makt och kön och lägenheten på Ålidhem

jag hade en kärlek

som inte fick utplåna mig

för jag hade makt över mitt eget liv sa jag

ett inre glödande driv

det slocknade

och jag sjukskrev mig från jobbet när vi flyttade ut

för allting var så ofattbart och förvirrande sjukt

minnen nedstoppade i flyttbara kartonger och

sista natten på madrasser på golvet och jag sov inte en blund

ville bara stanna tiden för en evighetslång sekund

flera år senare får jag ett brev om att

"det är först nu jag förstår

innebörden av dikten du skrev under bilden av oss två

det här med frihet och att inte falla i könsbestämda fällor"

och jag tänker att jag inte är så säker

på att tiden läker alla sår

inte ens när dom är självförvållade

jag tog mig själv och katterna till en andrahandslägenhet som stank

galen norrman och instängdhet mitt i min nyfunna frihet där jag

försökte komma underfund med

vem jag var

det tog mig flera år

och kanske hela livet

kommer det att ta

men under tiden

hann jag göra mig av med det mesta

som en gång hade gjort mig glad

och det går två månader inte mer

innan jag återigen packar ner

allt jag behöver

och lånar pappas ford transit går max sjuttio kilometer i timmen

och vi åker fram och tillbaka i flera mil och

vi bär möbler upp och ner och när soffan fastnar i trapphuset

orkar vi inte mer

skrattar oss genom natten

ibland var min enda tröst

katten

som på egen hand öppnade min dörr

och kröp ned under täcket

det är sant

jag vet inte vad jag annars hade gjort

när allting runtomkring mig växte och blev för stort

när ringen inte längre var en del av mitt finger

när tomhet fylldes av en helt annan slags kärlek

när möglet i badrummet växte

när luftrören täpptes igen

när alla skrek

det är fel du gör fel

eller viskade

äntligen har du valt

det du vill ha

"men det vet väl fan ingen annan än jag"

Och jag visste ingenting

det blev en helveteshöst och en helvetesvinter och

skidan den slinter

när man inte vet åt vilket håll man ska gå

och kanske var det först då

jag verkligen började fundera på

att dra

långt långt bort

jag valde ju alltid fel tidpunkt för dom där stunderna av något jag trodde var sanning

jag prioriterade ju alltid fel och blev en livlös bricka i mitt eget spel

det gör ont i mig än

men inte lika ont

som när jag lämnade dig för andra gången

det finns inget snyggt sätt

men det finns bättre och sämre

det gör ont i mig än

att tänka på den där middagen

som du lät stå kvar på bordet

flera dagar efter att jag gått

det gör ont i mig än

men jag tänker att jag lärt mig

något på den här trassliga jävliga vägen

och vänskap kan lätt misstas för kärlek

även när man tror att man exakt precis vet

vad som är på riktigt och vad som är en spännande lek

och jag lärde mig att citera winnerbäck

för hans ord passade in i varje del av mig

"någon har valt att bestämma hur kärlek går till

Med regler och råd

Så därför i natt ska vi älska som fåglarna vill

Och klippa nån tråd"

Skrev jag i min anteckningsbok

Jag sökte dom vassaste saxarna

Sen försökte jag limma ihop allt igen

Och löften och övertygelse om

Att jag aldrig mer kommer bli en av dom

Som tror att man kan älska med osynliga bojor

Inga mer luftslott att bosätta mig i

inga förväntningar att leva ut  i fantasifulla kojor

jag är min och jag är fri

Det var en löfteslös tid

Ett liv med intressanta tidsfördriv

Men aldrig mer än så

Aldrig mer att ett blir två

och två blir ett

i min värld fanns ingen vett och etikett

stäng dörren efter dig när du går

vi får väl se vad som händer sen men

imorgon blir du bara igår

oavsett så

bryr jag mig inte

för jag ville bara gömma mig i ett kornfält

ville bara hoppa ner i ett vattenfall

ville försvinna

så jag försvann

till ett ställe där ingen kunde fly från sig själv

kom tillbaka men försvann lika snabbt igen

till ett hus jag bestämt mig för att kalla mitt hem

det blev en helveteshöst och en helvetesvinter men ingen

skida som slinter

för snö hade blivit regn och den där nyfunna gemenskapen i ingenmansland

blev ett vagt minne i den verkliga ensamheten och erfarenheten av att

hålla sin egen hand

jag fyllde år

som man gör varje år

och ringde gråtande till vännen

"det är som att jag inte kommer bli äldre i år

För ingen vet om att jag finns här

Jag kommer gå obemärkt förbi

Min dag kommer bli ett gulnat fotografi

Som ingen minns att dom tagit"

Och vännen svarar:

Men jag kommer

Jag åker genom halva landet

För din skull

Jag kommer

Och hon kom

Med cigarrer, vin och choklad

Och med sin fascinerande förmåga att alltid göra mig glad

Men om jag räknar på mina fingrar

Kan jag summera dom få gånger det året

Som jag faktiskt gick ut

Tillsammans med andra

människor

Jag fick den ensamhet jag alltid sagt att jag vill ha

Jag fick den serverad på ett silverfat

Här ta mig och ät mig och gör vad du vill med mig

Jag skrev mig genom den

Jag skrev mig genom ett helt år

Jag spelade gitarr och drack vin framför idol om fredagskvällarna

jag lagade gourmémiddagar till mig själv och höll min egen hand

jag sa att ensam är stark

men skrev i dagboken att

snart orkar jag inte mer

för ensam är inte stark

ensam

är bara

ensam

Sen mötte jag en granne på gräsmattan i maj

Han tyckte om kyrkogårdar precis som jag

Han älskade min bokhylla

Och vi drack whiskey och lyssnade på Tom Waits

Han försökte lära mig spela ukulele

Och bad mig sjunga mina egna låtar

Men jag var för feg

Han sa kom igen

Vi har lämnat det här med tävlingar för länge sen

Han fick mig att hålla ut en månad till

Och jag kallar honom fortfarande min första riktiga vän

Här nere i svenska södern

Sen drog han hem till oljepumpning i Göteborg och jag till umeå

för att möta ett folktomt sommartorg

och ögon som speglade min undanträngda sorg

jag skrev några nya låtar den sommaren

jag gjorde den obligatoriska hemvändarrundan

jag cyklade gamla vägar men gav dom nya namn

jag bodde återigen på ålidhem

som om alla cirklar måste slutas

undvek konsekvent vägarna förbi geografigränd

trots att det egentligen aldrig var jag som blev bränd

men att saker och ting kan delas upp i motsatser

som att hon har lämnat och han är bränd

är en alldeles för enkel analys

av ett liv som hela tiden måste klippas klistras och sys

allting måste sys ihop

(och jag som fick symaskinsboken i bakläxa men aldrig läste den

jag som pratade för mycket på slöjden

och för lite på alla andra lektioner)

norrlandståget gick söderut igen

och jag var fast besluten om att nu
får det fan vara slut

på den här ensamheten

osäkra självsäkra steg uppför rampen

in i ett rum av en gemenskap

jag inte trodde fanns

i den här världen som jag kallar min

jag har vänner

skrev jag i dagboken

jag lever

skrev jag

och levde mer än jag vågade

svarade mer än jag frågade

skrattade mig genom en Pragnatt

och somnade tryggt mot en arm

som inte skrämde bara var varm

och där tar historien slut för där börjar

ett nu

men det gör fortfarande ont.

Det gör fortfarande ont.

Och jag önskar att jag kunde få sitta på en vinglande plaststol i barndomsland

Och peka mot midnattssolen med öppen hand

Säga

Si je båner, si je sä våckert he jä.

Önskar att jag kunde få ge min magister en smäll på käften och säga

Jag menade det. Jag menade det jag sa om att du var en idiot

Och jag önskar att jag kunde få säga att jag är fan ingen jävla bluff

Till sigrid suggan sundkvist

Och jag önskar att jag kunde få somna till ljudet av en katt som öppnar min dörr på egen hand

Och kryper ner under täcket

Spinner mig till sömns

Till en skön och drömlös sömn

Önskar jag kunde få rita något utan att någon ritar om

Önskar jag kunde förklara

För mig själv

Varför det fortfarande gör ont.

När allting är så vackert.

Var kommer alla polisbilar ifrån och vad söker dom efter tänkte jag när jag under min promenad i förmiddags såg fyra polisbilar varav en piké cirkulera runt monumentet och norra kyrkogården. Jag borde kanske ha kopplat det till dagens datum, men istället tänkte jag att det är väl någon som rymt från nåt fängelse.

När jag senare på eftermiddagen cyklade in till stan och stötte ihop med två polisbilar på ett för polisbilar ovanligt ställe att köra på blev jag ännu mer nyfiken.
Att se sex polisbilar på en dag i Lund hör inte till vanligheterna.

Så jag cyklade hem i hundratjugo för att kolla upp om det stod något på nätet.
det gjorde det.
och såklart hade det med dagens datum att göra.
30 november.
30 november rörelsens årliga marsch från domkyrkan till monumentet och motdemonstranternas lika årliga motstånd. Sju motdemonstranter har gripits samt en person ur 30 november rörelsen.

Monumentet är numera rödfärgat och fjäderbeklätt. Det har också fått en ny text. "Lund nazistfri zon".

Vart var jag när andra människor visade sitt motstånd mot nazismen?

Det är vad jag undrar just nu.

Varför var jag inte där?

jag bytte blogg för att på nåt sätt lyckas föra in mig själv på ett nytt spår.
börja om från början (all over again) och sluta att bara skriva när jag antingen är 
up in the blue eller down with the devil.
Inget mer självömkande och inget mer självtvivel. Inte heller "Hej jag älskar liivet livet älskar mig vi är här för att leva kom jag på just nu och blev så upp över öronen förälskad i mig själv". Nej inget mer av det.
Ungefär så tänkte jag.

Lite mer balanserat lite mer nyanserat lite mer analyserat lite mindre
självupptagenhet
lite mer som betraktare av någon annans verklighet

jag kunde ju skriva lite om vilken musik jag lyssnar på eller en reflektion
kring nån postmodern funktion
vara lite mer akademiskt kvasiintellektuell
eller bara skvallra lite om nån kändis jag sett på stan (like that ever happens)
kanske diskutera utrikespolitiken och våldsstatistiken
kanske dra några fräcka paralleller till nåt jag gjort nån gång
och vad det egentligen säger om mänskligheten
mer än vad det säger något om mig
eller jag vet inte

jag kanske helt enkelt inte skulle ha nån blogg alls.
varför ska alla blogga så förbannat mycket och varför tycks alla tro att
alla andra är så förbannat intresserade av deras vardagliga liv
"ingen vill veta var du köpt din tröja" liksom
egentligen
vem bryr sig om när du steg upp eller vad du åt till frukost
varför bryr du dig om att informera folk om vad du gör istället för att
göra lite mer
för din egen skull

jag men hellre din inköpslista istället för din ångest kanske
hellre vilka låtar du laddat ned senaste timmen
än alla dom där barndomsminnena du tror att du måste släppa taget om och
vet inte varför men nån kanske vet
hellre en god recension av ännu godare litteratur
än en beskrivning av ditt liv utan censur
(fast du gör ju det ändå. censurerar. om du åtminstone inte censurerade så kanske det skulle bli lite liv i luckan)

jag lyckades inte så bra.
med den nya bloggen som skulle ha så mycket nytt innehåll.
och efter att ha råkat komma över massa gamla dagböcker och läst lite här och där
inser jag
att jag månad efter månad år efter år alltid varit som en jojo.
och därför kommer nog bloggen fortsätta vara det också.

och eftersom jag av någon anledning verkar tro att det finns någon som bryr sig om att läsa
så kommer jag såklart fortsätta skriva
för det verkar ju som att jag av någon anledning
har nåt behov av det.

precis som alla andra i den här internetbaserade världen.

Och jag som är så emot internet.

Yeah right! Eller hur.

Jag är lika lurad som alla andra.

kanske kan man leva genom andras liv
genom deras berättelser och erfarenheter och handlingar
jag antecknar allt du säger
glöm inte det

kanske blir du en tiondel av en karaktär i nån bok en dag
kanske blir du historien jag aldrig lyckas avsluta
kanske förvränger jag det du sagt till något jag mycket hellre vill höra
och kanske låter jag dig ta besluten jag hela tiden undviker
att ens fundera över
kanske blir du en bifigur en statist
en a-lagare på parkbänken någon passerar en kylig decembermorgon
som man tycker synd om men glömmer bort när man rundat hörnet
kanske blir du den där första kärleken som inte kan skrivas ner
eller demonen som inte syns
kanske blir du det sista huset på den där avtagsvägen jag aldrig vågar undersöka
eller en markering på kartan
ett mål jag ska nå en dag
kanske blir du bara ett ord
kanske blir du en triologi
en prolog
en monolog
ett komma eller en punkt
ett mellanrum som aldrig fylls ut
kanske blir du ett förflutet som ständigt flåsar i nacken
en framtidsdröm
ett nu
eller något att berätta för barnbarnen
någon annans förstås
i någon annans liv
i ett riktigt liv

kanske blir det bara skit av allt.
men då bryter vi mitt i repetitionen och tar en fikapaus
stryker några meningar eller hela akter

påbörjar ett nytt manus

och kanske får du huvudrollen

Det händer inte ofta. Men när det väl gör det. Hur någon skriver genom mig till mig om mig. Utan att veta om att jag existerar. Hur spegelbilderna kan tillhöra flera åt gången. Hur jag blir påmind om meningen med allt. Att det finns en mening med allt. Precis som E-A alltid sagt. När man bara lär sig se meningen med allt. Då kan den gråaste pissigaste morgonen bli en hoppfull fortsättning på en dag som vaknar till liv. Levande liv. Sakta men säkert.

En väglös resa, en mållös höst, ett irrande sökande man inte ens längre orkar irra runt i. Till och med det blir ett steg mot en lösning man ännu inte vet av och kanske inte vågar tro på fullt ut men ändå tror på. För att man inte har något annat val. För att man inte kan förlora tron. Hoppet. Då har man förlorat allt och jag är inte där än. Jag vill vinna. Jag vill alltid vinna. Trots att det aldrig varit någon tävling. 

Jag måste vara en vinnare.

Jag måste tro.

Hur mina planer slogs omkull och jag följde kaoset istället för ordningen. Hur en bok inte lät sig finnas och gav utrymme för en annan istället. En som jag var på väg att välja bort men inte kunde. För den liksom skrek i hela magroten på mig. TA mig. Skrek den. För helvete du behöver mig!

Och jag behövde.

Behövde byta plats. Inte gå till samma gamla inbodda café och leta efter den där stolen i hörnet precis vid värmande element och uppsikt över allt och alla men ändå i fred. En plats att få vara ifred på. Jag väljer alltid dom platserna. Om dom inte finns går jag därifrån.

Men jag gick någon annanstans och jag valde inte plats jag bara satte mig ned på den enda lediga. Jag öppnade boken och läste från pärm till pärm. Vek hundöron på varannan sida för att kunna gå tillbaka. För att inte glömma.

För att få möjligheten att bli bekräftad, provocerad, hoppfull, nedslagen, falla och resa mig i samma andetag och resa rakt ner och upp genom alla minnen och alla dagar och kanske förstå och kanske tröttna och kanske bestämma mig. Kanske slå den där knytnäven rakt in i väggen. Hårt och om och om igen. Och kliva igenom. Ut på andra sidan.

Boken heter Tåla Mod. Författaren Amanda Ooms.

Citaten är oräkneliga.

"Att inte använda gåvorna man fått är ett brott."

" Jag skulle önska att alla gjorde det. Stannade kvar i ensamheten. Stannade kvar i den egna natten tills gryningen kom. Stanna kvar i mörkret tills det blir ett ljust mörker. Tills det inte skrämmer överhuvudtaget. Konkret möta upp med den egna utmattningen och ta den på allvar. Att inte vara envist duktig utan bara klara av att äta och sova och skita tills tröttheten släpper på djupet. Att vara i sin litenhet. Att göra sig vän med sorgen. Den gamla sorgen som ändå i all evighet måste få följa med. Att plötsligt förlåta. Verkligen förlåta och då menar jag även sig själv. Att konstatera längtan som ett brinnande träd. Inte som en frusen sjö."

"Önskar ilska. Önskar mer ilska. Önskar förmågan att bränna ner ett helt fält med en enda obetvinglig tanke. Tröttheten är alltid i vägen. Uppgivenheten tar över. Det förbannade förlåtandet tar över och glöden ligger kvar som ett par vackra ögon. Ögon som ser runt hörnet. Ögon som ser genom väggar. Ögon som inte stänger sig när de sover. Ögon som inte behöver blinka. Ögon som föddes övergivna. Ögon som söker ett nytt liv. Som klänger sig fast likt en drunknande apa. Ögon som ser mig. Ser allt. Ser minsta ansats. Som trycker sig in under naglarna. Glödande försöker de komma in. Glödande försöker de vara ilskan och hetsar mig. Hetsar mig runt jordklotet. Hetsar mig in i närmaste handflata. Hetsar mig in i allt som kan tänkas vara svalkande. Hetsar mig. Jag koncentrerar mig. Jag försöker. Jag presterar. Jag kollapsar. Med alldeles för lite ilska. "

"Om man aldrig gör färdigt något växer man inte. Om man inte avslutar något kan man inte berömma sig själv och därför sträcka på sig och bli stadig i blicken. En måndag blir aldrig början på veckan om man lever så. Allt blir ändlöst. Ingenting har en början. Man måste ha en början. Man måste göra tydliga avslut. Ofta."

"Jag skulle så gärna vilja att det blev helt tyst. Inom mig. Jag skulle så gärna hitta den där famnen inom mig. Jag skulle så gärna tillhöra evigheten utan att det lät storslaget. Var det inte så det var en gång. Var det inte så att jag befann mig där. Var det inte så att tystnaden slogs sönder. Inte som av en händelse som av ett plötsligt slag. Nej. Det var en gradvis stigande rytm. Nu är det aldrig tyst. Nu är det som det är. Jag skall hitta den där famnen inom mig. Jag skall göra det."

?-         jag vill vara stolt över att jag inte ger mig.

?-         Det är skönt att du äger förmågan till att hoppas.

?-         Ibland känns det som om jag är dum i huvudet.

?-         Har någon sagt det?

?-         Kanske inte rakt ut, sådär. Men jag ser vad dom tänker.

?-         Dom flesta människor är alltför upptagna med att själva överleva.

?-         Men man får för sig att dom tycker saker.

?-         Tvivel måste nötas ner.

?-         Hur menar du?

?-         Tvivel kommer ur osäkerheten. Man måste först bli fullständigt trött på den för att orka ta sig an den.

?-         Jag vet vad jag vill, men jag hamnar på omvägar. Jag ska lägga min kraft på det glada nu...tänkte jag. Det får vara slut på allt jävla självömkande nu.

?-         Det är svårare än du tror. Hur ska du orka med det? Det går inte att lägga sin kraft på att uppnå glädje. Den kommer någon annanstans ifrån. Den kommer av sig själv om du tillåter den.

?-         nu försöker jag rädda mig själv. Det där är ju också tjatigt, bitterheten är det allra...

?-         Kommer du att klara av att undvika den? Är du inte rädd för att du aldrig får klart ditt eget arbete också?

?-         Rädd för vadå?

?-         Rädd för att du kanske inte kan skriva. Rädd för att du kanske inte har förmågan att slutföra den där texten som du drömmer om att slutföra. Rädd för att du kanske inte har något att förmedla världen. Du kanske aldrig skriver färdigt något eget.

?-         Fuck you... du försöker bara skrämma mig.

"Växtvärk. Det fattas kraft. Det fattas tid. Det fattas en önskan. Det finns ingen längtan. Det finns en orsak. En giltig orsak."

?-         Jag brukar gråta ibland för att det alltid pågår så många tankar, hela tiden. Att det aldrig blir tyst i min hjärna... det pågår... och pågår.

?-         Det är bra underhållning.

?-         Nej, för fan. Säg inte så.

?-         Du måste bara arbeta hårdare.

?-         Jag orkar inte mer.

?-          Det är för att du inte har bestämt dig tillräckligt.

?-         Vadå, bestämt mig för vadå?

?-         Det är just det det handlar om.

?-         Jag vill så mycket...

?-         Men gör det då!

?-         Alla människor känner så här, eller hur?

?-         Ja, men det är inte alla som bestämmer sig.

?-         Jag vill inte vara ensam, och jag vill göra något... något stort.

"Behovet efter trygghet. Det går inte att lyfta eller tvinga en annan människa in i ett nytt skede. Det måste varje människa acceptera till slut. Det går inte att rädda någon från ett skit. Det går inte heller att närma sig någon som inte lyft sin egen kropp och själv vidare in i gryningens öppning. Den ständiga födelsen på nytt. Varje natt. I drömmen fram till vaknandet. Varje natt. Som om det handlade om ett barn som måste växa upp om och om igen. Varje natt. Möjligheten till ett nytt avsnitt. Vid varje soluppgång avgörs det vilka som är med på att inte låtsas. Vilka som bågar börja dagen utan hyckleri eller låtsasmod. Dagen tillägnas dem som genast belönas genom att tillitsfullt länkas till trygghet."

"Ingen bitter mun. Ingen kompromiss. Ingen bindning till någon som tar makten över mig. Om det så innebär ensamheten. Om det så innebär stillestånd. Om det så innebär inbördeskrig. Om det så innebär träsket. Om det så innebär en ändlös förvirring. Det finns en lösning. Visst finns det en plats där regnbågen börjar. Visst finns det en vila. Visst finns det en mening i att hålla fast vid denna kokande envishet. Visst finns det en mening med mitt liv. Visst finns det någon som kommer att uppskatta allt detta letande. Visst finns det en avgörande dag. Visst kommer jag inte att vara så utmattad att jag då missar den. Visst är det så att jag inte är helt dum i huvudet. It will all make sense in the end. Ingen bitter mun. Ge mig ingen ånger."

Och allt det här påminner mig om. Skrivandet. Hur jag vill skriva något som bekräftar någon. Som provocerar någon. Som gör någon hoppfull och nedslagen. Som slår någon till marken som reser någon upp i samma andetag som får någon att resa rakt ner och upp genom alla minnen och alla dagar och får någon att kanske förstå och kanske tröttna och kanske bestämma sig. Skriva något som får någon att kanske slå den där knytnäven rakt in i väggen. Hårt och om och om igen. Får någon att kliva igenom. Ut på andra sidan. Och om inte det. För att citera en vän. Skriva något som får någon att kasta ut huset genom fönstret.

I fyllan får jag insikter

det självklara träder fram och jag känner att jag kommer att våga

dia psalma får mig att vässa armbågarna och ge mig in i det där folkhavet som i vanliga fall kväver mig

jag dansar min hårbotten svettig och sjunger med även i de textrader jag aldrig lärt mig

"slå dig fri" sjunger dom "slå dig fri emelie"

Och jag höjer en näve i luften och tänker

Jag ska slå mig friast i världen

Jag ska utrota alla osynliga väggar som blir tjockare för var dag

Jag känner att jag vågar att jag kan

För i fyllan är jag världens starkaste man

Och när jag lutar mig över inspelningsutrustningen och trycker på dom rätta knapparna

Ser jag hur jag slår en volt vänder om byter spår

Blir ljudtekniker

Blir målare

Blir snickare

Blir hästmassör

Blir något otippat

Jag vill bli något otippat säger jag och dricker fler öl än fyllan kräver

På en uteservering i november och

Jag röker mellan varje snus och vet att det bara slutar i dagenefterångest

Men inte där än nej jag är inte där imorgon än

Så jag håller ut jag häller i jag fyller på jag säger skål

Och jag säger att jag inte vet vad jag vill jag vill bara

Bli lämnad ifred

Kan jag inte bara få mocka skit i ett stall och bli lämnad ifred

Och hela kroppen skriker lämna mig ifred

Överlämpa kraven och pressen och stressen på någon annan

För jag har ingen lust att prestera på andras villkor

Hela kroppen skriker insikter och jag cyklar hem med den där fyllerösten i båda öronen

Att nu är det dags för lite mod och lite bot och bättring

Nu är det dags att följa impulserna som fått ligga och gro så länge att de inte längre är impulser utan planer jag ägnar min tid åt att detaljera tills det blivit uttjatat och

Inte alls så galet spontant

Sådär galet spontant som jag vill att svaren ska kasta sig över mig

Men det enda som kastar sig över mig är

Huvudvärk och jag säger

Jag ska sluta dricka

Jag ska sluta

få insikter
som alltid slutar

I brustna illusioner.