frithiof

flashbacks. studerandet av genusvetenskap gjorde mig till en tickande bomb. en ofta exploderande bomb.
ilskan över att bli bestulen min historia. ilskan över att inte tas på allvar när jag väljer att studera min historia.
trots att det var en kurs grundad på forskning gjord på akademiska grunder var det ju bara subjektivt tjafs som några bittra kärringar skrivit ner i ett försök att bevara sin offerställning som kvinnor och därmed ha rätt att tycka synd om sig själva. ja det kunde låta så. ofta i diskussioner. det hjälpte inte att man kunde sina referenser och sin statistik. det var fortfarande bara blahakunskap. det manliga perspektivet var det mänskliga. det enda rätta.

min ilska har legat på sparlåga de senaste åren. och det har inte varit hälsosamt. jag har saknat den. jag har saknat mina feministiska glasögon. har tänkt ut strategier för hur jag ska hinna sätta mig in i allt igen.

men jag behövde inte göra nåt. ilskan kom med denna termins kurslitteratur.

jag vet inte hur många gånger, på litteraturvetenskapen, på författarskolan, som jag fått höra att anledningen till de kvinnliga författarnas bristande närvaro i kurslitteratur och på föreläsningar är att kvinnor inte har skrivit i samma utsträckning som män. anledningen till att det knappt finns några kvinnliga författare i litteraturhistorien är helt enkelt att de inte fanns, säger man.
men nu läser jag. att ny forskning visar att det faktiskt var kvinnor som började skriva romaner. redan på 1600 talet skrev kvinnor romaner, och jane austen som anses vara pionjären för den kvinnliga romanen (bara att det finns ett sådant ord!!! vem fan pratar om manliga romaner?!) har visat sig istället vara arvtagerska till en lång tradition av kvinnliga romanförfattare. (det finns över 500 romaner publicerade av kvinnor innan jane austens debut 1811. varför har ingen pratat om dom, har dom legat gömd i nån jävla grotta i flera hundratals år eller?)

De kvinnliga romanförfattarna var så framgångsrika att män som skrev tog sig kvinnliga pseudonymer. tilläggas kan också att romanen hade enormt låg status och ansågs som låg form av litteratur när den började sitt intåg i bokhistorien. när den senare började bli accepterad och kanske till och med respekterad, när den fick prestige, då tog männen över och kvinnorna fick skriva under manliga pseudonymer. inte helt ovanligt fenomen historien igenom att statusen höjs på sysslor när männen börjar utföra dom.
 
När man talar om romanens begynnelse räknar man från tidpunkten för den realistiska  - och manliga - romanens intåg. Kvinnor skrev till en början brevromaner och skräckromaner, men trots att det var långt innan den realistiska romanen kom, ses dom inte som romanens begynnelse. 

Jag är så jävla förbannad över att i hela mitt jävla liv blivit bestulen på min historia. det här är bara litteraturhistorien. hur mycket finns det inte inom alla andra områden som aldrig lyfts fram bara för att det utförts av kvinnor. SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!!

Och så säger man att vi har kommit så jävla långt med jämställdheten. Men det spelar ingen roll vilka jävla lagar vi inför så länge vi inte börjar vidga vårt perspektiv. så länge det manliga perspektivet är norm kommer män och kvinnor aldrig att leva under samma villkor. (ja det är ju ingen ny insikt. men jag antar att jag kommit in i min andra våg av feminism. och det är fan på tiden)

Så länge det inte finns några kvinnliga förebilder att blicka tillbaka på genom historien kommer det vara ett helvete att försöka skapa en solid och självklar identitet som kvinna. 

förbannad!

nu är det fan dags att börja elda under sin vrede igen.