det är tid...
tid för uppbrott. tid för att stänga en dörr och öppna en annan.
tid för att hitta nya vägar som leder hem
tid för att lämna, tid för att ta emot.
känslan av att vara otillfredställd utan att riktigt veta varför har funnits länge.
den bryter bara ner. den är destruktiv.
när man märker att man inte helhjärtat kan dela andra människors lycka
fastän man så gärna vill
då är det något som är fel
inuti
men förändringen kanske inte behöver komma inifrån
den kanske behöver handla om ett steg åt ett annat håll
och kanske kan det steget
göra skillnaden
som behövs inuti
det kommer en tid då alla spretiga tankar samlas till en helhet
till ett beslut
jag är trött på att vänta på att andra människor ska ta sina steg
och att jag ska välja vart mina ska ta vägen utifrån dem
jag är trött på att det är omständigheterna runtomkring som styr
ibland vet man alldeles säkert vad man behöver
ibland bara anar man
ibland och ganska ofta vet man bara alldeles säkert vad man inte vill ha
jag behöver en katt
och det kan jag inte få här
så enkelt kan det vara
att man behöver en katt för att må bra
eller bättre
och muhammed inte kan komma till berget får väl berget komma till muhammed
eller hur man nu brukar säga
jag är trött på att hålla kvar vid saker av rädsla för att sakna
att bli stående stilla för att undvika dom där nostalgitårarna som alltid kommer vara en del av den jag är
dom kan jag ändå inte undvika
jag är trött på att leva efter man-vet-vad-man-har-men-inte-vad-man-får-filosofin
det har hänt saker.
små händelser som inte verkar mycket för världen men som man känner på ren fingertoppskänsla
är betydelsefulla
som den gamla kvinnan jag träffade idag.
jag tror det var den gamla kvinnan som blev avgörande.
Hennes mod, hennes fingertoppskänsla, hennes glöd i de nästintill blinda ögonen.
jag säger inte att det sker imorgon. men det är här det börjar. startskottet har gått.
ungern - sverige 1-0
ena timmen är man i budapest och vet ingenting om hur resten av veckan ser ut då almanackan ligger bortglömd i ett kråkslott i ett långt borta som ändå är hemma, dit man ska. två timmar senare är man där. i kråkslottet. och cyklar till citygross för att bygga på i kylskåpet istället för att sitta på en uteservering och välja mellan tvåhundrafemtiotusen ungerska och andra rätter.
ena sekunden har man lätt ångest på ett ungerskt termalbad för att förkylning och sådant vatten inte riktigt är vänner, andra stunden har man bakisångest och dåligavibbarångest i terrormuseumet i budapest och går förbi raol wallenbergs cell i den krypande klaustrofobiska terrorkällaren som tycks sakna utgång. andra sekunden ligger man i gräset och käkar marknadspizza, dricker öl i solen, letar marknader i en helt enorm stadspark, man sjunger karaoke på en sunkig pub nånstans in the middle of nowhere, man dricker lite för mycket lite för billig öl och smuttar lite på det vita vinet trots att det smakar och ser ut som gubbpiss, man gör en helt egen version av kalle kamel och sjunger hela långa vägen hem i natten och är den enda som inte inser att man är askalas, på hostelet har man fortfarande inte insett det och efterfestar tills solen går upp, man vaknar och inser, man käkar frukost på turistgatan för att den ligger så nära, man går på ömmande tåblåsor, man njuter av solen, man till och med vågar sig på att bära klänning, man älskar att inte en enda gång tänka på vad som väntar i verkligheten, man tänker inte imorgon, man tänker idag.
sedan är det imorgon. sedan är det sverige. det är citygross, det är laga mat, det är tvätta kläder och tänka att man ska städa men istället se tre avsnitt av andra avenyn och tre avsnitt av klass 9a och en film.
man tänker att det fortfarande trots allt bara är idag. inte imorgon.
och fortfarande inte riktigt fattat, när man kollar på alla bilder, att man faktiskt var där så sent som imorse.
och att det faktiskt var lika mycket verklighet som det här. bara en bättre version.
En ny version av mig
Fråga mig INTE varför jag gick in på Veckorevyns hemsida förra veckan. Eller jo. Gör det. Jag förklara mig gärna. Det hela började med en uppgift i skolan som handlade om språkliga normbrott. Och i sökandet efter sådana hamnade jag på Veckorevyns hemsida. Hittade jag några språkliga normbrott där? Nej, det vill jag inte påstå. För innan jag hann börja leta hade jag fastnat totalt för deras "testa kändisarnas frisyrer".
Så numera finns jag i en strangehighhair version, blondie-version samt curly version.
Så fint med valmöjligheter.
Vad jag undrar är bara: Kan man få brösten på köpet?
En människa
"Så enkelt
Allt som händer, är bara att oljan i lampan tar slut
att ett blomblad faller och att ett liv går ut"
när det tillslut händer är det med viss lättnad.
det är inte värdigt att leva för länge
att leva tills man är levande död
jag läser dödsannonstexter för att det är mitt enda sätt att framkalla någon form av fysisk sorg
det slår mig att det är svårt
det där att hitta någon som passar
varför ljuga bara för att någon är död
varför skriva om historien och tacka för all kärlek och glädje
det är inte med kärlek och glädje jag kommer minnas henne
det är inte det hon fört vidare till mig
hon var aldrig någon bullfarmor
jag satt aldrig i hennes knä
hon jagade istället ut oss ur huset när hon trodde att vi snott kakor ur frysen
"ungdjävlar" skrek hon efter oss fastän vi inte tagit en enda och aldrig var ute efter kakor
hon kallade min kusin för "märklig unge" för att han inte var lika matglad som alla andra i släkten
han stod utanför det öppna fönstret när hon sa det
och jag skulle inte bli förvånad om han inte kommer på begravningen
hon föreslog abort när hon skulle bli mormor för första gången
jag kan inte säga att hon var kärleksfull bara för att hon gått bort
men det finns så många andra saker för en människa att vara
så många orsaker till varför man blir den man blir
så många frågor till varför hon var som hon var
hon kommer att leva kvar i minnet som den där kvinnan på kökstolen
hon som stickade tjocksockar till barnbarnen trots att hon saknade både talang och intresse
hon som satt på kökssoffan efter att hon serverat middagen till alla andra men inte åt själv
förrän efteråt, om det blev något kvar
hon som alla visste skrev men ingen visste vad
hon som i sin ungdom drömde om att bli kartriterska
men istället blev kvinna
vilket hon aldrig blev riktigt bra på att vara
hon som födde ett utomäktenskapligt barn på 40-talet
men inte kröp till korset och gifte sig med fadern bara för att rädda sitt anseende
hon som istället gick rak i ryggen och valde själv
hon som var hjärnan bakom allt
hon som var stark i psyket
Hon som aldrig lämnade byn förutom vid akut sjukdom och när barnen konfirmerade sig
hon som aldrig kom på objudet besök trots att det bara var hundra meter mellan våra hus
men gärna smög ner och tittade i våra fönster när vi var borta
för att se vilka gardiner vi hade
för att se vilka blommor som planterats i rabatten
hon som hatade att man tittade i fotoalbumen
hon som aldrig pratade om barndomen
om släkten
om det som varit
hon som var historielös
hon som var tystnaden
nyfikenheten
integriteten
Hon som var människa
Det är så jag kommer att minnas henne. Som människa.
det är jag som är Liza
Så nu tänkte jag skriva Liza Marklunds nästa bok.
jag hoppas hon inte har något emot det.
Jag får väl fingera annika bengtssons namn.
Så jag inte blir åtalad för ärekränkning eller nåt sånt.
Varför begränsa sig när man är en halvgalen alternativbegåvad briljant och självständig kvinna som allra minst behöver en chef
jag stal den formuleringen från E-A för den gjorde mig glad och har en hel del med dagens ämne att göra.
man kan säga att den ÄR dagens ämne.
det är ju så att jag går och när en liten (eller inte alls särskilt liten faktiskt rätt så jävla enorm) om att starta ett (eller varför inte flera) eget företag. som ett litet steg på vägen har jag anmält mig till en helgkurs för tjejer om att tro på sina idéer och starta företag. Jag har gått och sneglat på den där kursen några gånger tidigare men inte riktigt känt att jag (lilla jag) passar in där (helt ologiskt och helt beroende på mindervärdeskomplexkänsla och annat blahablaha som jag helt vänt ryggen åt nu )
klart som fan att jag passar in där.
den är ju som skräddarsydd efter mina behov.
problemet jag har är ju bara att jag inte riktigt vet vad jag ska starta för företag. om jag ska starta flera. om jag ska producera böcker eller sälja böcker eller göra böcker eller konsultera dom som producerar säljer gör böcker eller om jag ska starta ett bokcafe eller vad jag nu ska göra. Och då kom svaret som en gåva från, ja vad är det man brukar säga, gud? men det var inte från gud eller himlen det var från norrland. of course!
Allt låter bra! Varför begränsa sig när man är en halvgalen alternativbegåvad briljant och självständig kvinna som allra minst behöver en chef?
nej precis.
varför begränsa sig.
varför inte äta hela jävla kakan och några till.
är jag så förutsägbar?
kolla här:
2000 Kos
2002 Edinburgh
2004 Paris
2006 Prag
2008 Budapest
så nu vet jag ju att nästa blir 2010 och nästa därefter 2012, 2014 and so on.
Okej att Kreta -90 och Riga -99 säger emot mitt resonemang. men ändå.
det är ju komiskt.
fast iofs. till hösten blir det ju förmodligen Berlin eller London och eventuellt Frankfurt. Och då har jag ju tagit mitt liv i egna händer och trotsat regelbundenheten med att göra mer än en resa det aktuella året.
Och nu när jag börjar tänka efter så inser jag det intressanta och något märkliga i att mina resor till Finland, Norge och Danmark inte fått ta någon del i denna utlandsreseanalys.
är inte det också utlandet egentligen?
varför glömmer jag bort dom?
Nu faller allt.
Lappvantar
mirakel kan ske. även i skåne.
have you give the world some love today
på min väg hem i den iskalla blåsten och med frysta tår blev jag stoppad av en äldre man utanför domkyrkan idag.
Jag såg att han tittade på mig långt innan jag var framme vid honom.
Och så stannade han mig, log och sa:
"Vad glad man blir av att se dig med den där vackra färgglada sjalen!"
Jag log tillbaka och svarade
"Vad bra!" (ja, så här i efterhand låter det ju som ett ganska töntigt svar. men man är ju inte van att främmande människor tilltalar en på det sättet så hjärnan står ju liksom stilla. )
Sedan fortsatte jag gå den långa kalla vägen hem. Med ett varmt stort leende på läpparna.
Så lite kan betyda så mycket.
En tyst och mycket stilla gråt. Men fortfarande. En sorg.
I morse. På cykelvägen med riktning mot kulturanatomen, klockan lite för sent men ändå alldeles för tidigt, var det vårsol i ögonen. På cykelvägen hem, efter juridikföreläsning och "krismöte", var det motvindssnö, piskande vinter. Pedalerna stod stilla i backen upp mot Kung Oskars bro fastän benen rörde sig som på det värsta träningspasset...
Nej, jag tänker inte säga det igen. Jag tänker inte nämna nåt om jävla skitskåne som aldrig kan bestämma sig och aldrig kan göra nåt ordentligt (börjar förstå varför skåningar hatar snö. JA MEN för att det ALDRIG kan snöa NORMALT här nere. Aldrig sådär mjukt virvlande lappvantar och aldrig sådär så snön ligger kvar mer än 24 timmar och definitivt aldrig utan att det blåser motvind oavsett vilket håll du kommer ifrån.) nej jag tänker inte nämna nåt alls om mina klagomål på södern för som alla säger "du har ju själv valt att flytta hit. Take it or leave it". Sant. Men ändå inte.
Det var i alla fall inte det jag skulle skriva om.
Ovanstående stycke är bara en liten obetydlig inledande parentes som inte alls har något med följande huvudstycke att göra.
Vad det egentligen handlar om
är att någon kanske snart inte finns mer.
Jag skulle till och med kunna ta bort det där reserverande kansket. snart finns någon inte mer. punkt slut.
Och jag vet inte vad jag är mest rädd för. Att jag kommer att sakna henne eller att jag kommer att sakna svaren som aldrig ges på frågorna vi alla ställer eller att jag mest är sorgsen över att detta liksom blir ännu en spricka mellan barndomen och mig. Byn och mig. Jag och mig.
Jag vet att det är tabu, att ens tänka tanken, att det kanske inte är personens frånvaro som kommer skapa det största tomrummet.
Men vad har vi tillsammans förutom blodsband? Förutom en drift att leva genom penna och papper och alla ord som finns däremellan? (och är kanske det alldeles tillräckligt. egentligen. kanske mer än tillräckligt)
Man kan ju fråga sig vad det är för poäng med att börja bearbeta något i förhand. Men jag vet ju, att det hur som helst bara är en tidsfråga. Även om jag säger "ja men man vet ju aldrig, hon har ju rest sig upp förut trots att ingen trott det varit möjligt" när mamma ringer och säger att det kanske blir en oplanerad norrlandsresa för mig inom en inte alltför avlägsen framtid, så hör jag ju själv hur lite den meningen egentligen spelar roll.
95 år är ändå 95 år.
Mycket äldre än så blir ingen.
Och vad har jag för rätt att ens göra anspråk på någon form av sorg?
Hur ofta tar jag mig tiden att hälsa på?
Hur ofta är det inte bara av ren pliktskyldighet?
Hur ofta har jag inte fått anstränga mig till bristningsgränsen bara för att våga prata med henne. (och när jag väl gör det. Hur hon lyser upp. Jag vet egentligen inte varför. Jag vet ingenting om hennes inre. Men hon ler när hon ser mig. Kanske är hon bara väluppfostrad, van att hålla uppe en korrekt fasad, kanske är hon faktiskt glad. Vad spelar det för roll? Egentligen. Det är ögonblick av kontakt.)
Hur ofta önskar jag inte att jag någon gång kunde få lära känna henne.
Men hur lätt är det när förutsättningarna för kommunikation ligger på kroppsspråksnivå.
Och hur stora är oddsen för att någon som inte öppnat sig på en hel livstid kommer göra det när rösten knappt finns kvar.
Och hur fascinerad är jag egentligen inte över denna kvinna som ibland påminner mig så mycket om mig själv. Och så ofta inte alls.
Tänker på den där kalla vinterdagen när jag besökte henne på sjukhuset. Året var 2004, två dagar efter nyårsafton som hon hade fått spendera i steril sjukhusmiljö.
"Nog är det vackert här inne i stan på nyårsafton, med fyrverkerierna som syns på himlen även när man bor på högsta våningen", sa hon. "Men nog är det mycket skönare hemma, ute på landet, där är det tyst och fridfullt, lugn och ro. Undrar om man någonsin får komma hem igen. Sitta vid fönstret och se ut över åkrarna. Det är så vackert där hemma."
Och för första gången i mitt liv hörde jag en bristning i hennes röst, såg något blankt och vått lämna spår på hennes kind.
En tyst och mycket stilla gråt. Men fortfarande. En sorg.
Och i det ögonblicket förstod jag henne mer än jag någonsin förstått.
Och kanske är det just en sådan gråt som växer inom mig när jag tänker på att någon snart inte finns mer.
En tyst och mycket stilla gråt. Men fortfarande. En sorg.
Och kanske är det samma sak vi gråter över. En hemby som ter sig mer och mer avlägsen. Ett förändrat landskap, inre och yttre. En känsla av att något vi hållit högt håller på att gå oss förlorat. Att en spricka växer och förökar sig.
Blir ett oöverblickbart gap mellan nu och då, här och där, jag och mig, mellan två landskap, inre och yttre.En rädsla för att aldrig komma hem igen.
På riktigt.
Hon lever än.
Men jag kommer som vanligt inte på riktigt förstå vad det betyder förrän det är för sent.
Och kanske är det därför jag börjar bearbeta i förväg.
För att inte allting bara ska kännas som en efterkonstruktion.
Jag kommer att sakna.
Den jag aldrig lärde känna.
På ett något annorlunda sätt. Men fortfarande. En saknad.
och jag vet. jag vet! att jag kan låta högtravande och dramatisk.
men tillåt mig.
tillåt mig.
...och när får man sova?
igår såg jag Tegan & Sara på KB. Det var brilliant. Ännu mer brilliant var intervjun jag och ana-maria gjorde med Tegan tidigare på dagen. Eller för att vara mer exakt, intervjun ana-maria gjorde. ( jag och nervositet går inte riktigt så bra ihop med att intervjua på engelska och ana-maria + nervositet + sköta teknik går inte heller så bra ihop så det blev min uppgift. Vi kompletterar varandra så bra. ) Jag tyckte om att bli omnämnd som ana-marias techniciangirl och tyckte ännu mer om att få låtsas ha koll på det jag gör när Tegan efter mina mickinstruktioner till Ana-Maria frågade varför det var så viktigt att hon höll micksladden på ett speciellt sätt och Ana-Maria svarade "I dont know, she´s the technician" varpå jag svarade " it makes the sound better" Haha!!
Hur som helst. Det bästa med hela intervjun var när vi kom in på de mer oseriösa frågorna, anpassade till vårt oseriösa program, och därmed visade en bild på Fredrik Reinfeldt "also known as moderatjävel" och Lasse Berghagen "also known as Lasse B and a cosy man" varpå Tegan brister ut i ett " you mean cosy like a slut?" nooo...not like Hugh Heffner ...more like a teddybear. Vi förklarade att en av dessa två män är sveriges statsminister och den andra en folklig artist. Och frågan var alltså vem hon trodde var vem.
Tegan var helt övertygad om att Lasse B var sveriges statminister.
Och vi log och tänkte "Yes!! Lasse B for president, Lasse B for president!"
...så jag åt tårta istället...
föreläsning inställd. lärare hade meddelat detta klockan ett i natt per mail. jag hade inte läst det.
jag
inte
glad
när
jag
kom
till
skolan.
fast sen fick jag veta att jag och anamaria ska intervjua tegan & sara på torsdag. då blev jag glad. jag ska ju ändå bara sköta tekniken. anamaria blev något för henne så ovanligt som stum. sen sa hon att hon var glad. egentligen. hon skulle bara sluta vara skräckslagen först.
på vägen hem från stan insåg jag att det ju faktiskt var något så underbart som sol i dag. så jag gick en promenad till hästhagen vid s:t hans backar. men hästarna var utom räckhåll. se men inte röra.
efter tre avsnitt andra avenyn försökte jag mig på att plugga vilket faktiskt brukar vara en av mina starka sidor. det var det inte idag. sen gjorde jag middag. vilket också tillhör en av mina bättre sidor. men nej. inte idag. äcklig kokosmjölksindränkt kikärtsmorotsrisgrytasoppa som efter tre tuggor (om det nu kunde kallas tuggor) kändes som en stor deg i magen. jäsande.
så jag åt tårta istället.
och drack kaffe fastän jag inte borde.
sen försökte jag mig på något så enkelt som att ladda upp bilder på facebook. men jag kom aldrig på hur man skulle göra så jag lade ned det projektet och kände mig lite onormalt korkat för en stund. på datorfronten har jag även idag börjat läsa igenom handbok för InDesign. Oh my. Var tvungen att ta en paus efter fyra sidor. Kunskap måste få tid att sjunka in. eller hur? ja.
Upphovsrätten måste också få tid att sjunka in.
Jag tycker det är lite jobbigt att läsa juridik. Jag får för mig att jag träder över gränserna för vad som är lagligt liksom hela tiden. Ana Maria konstaterade i fredags att det är tur att jag inte läser mer juridik än den här lilla tvåpoängskursen, "du skulle ju inte våga göra nåt överhuvudtaget om du hade koll på lagen"
nej. jag skulle förmodligen alltid stå med lagboken öppen och försöka hitta svaret på om ett steg framåt eller bakåt på nåt sätt skulle kunna vara olagligt.
Jag tycker bättre om att använda sunt förnuft än högtravande lagtexter.
att känna mig fram liksom.
jag har aldrig tyckt om att någon annan säger åt mig vad jag får eller inte får göra.
det är väl nån slags trotsålder jag får leva med i resten av livet.
men jag tycker inte om att vara olaglig heller för jag är omotiverat rädd för poliser.
jag tror alltid att dom ser mig som en potentiell lagbrytare.
och det är vi väl alla egentligen.
jag är glad att jag inte är polis.
jag tycker inte om att misstänka folk.
jag föredrar att lite naivt lita på att alla har goda avsikter
världen blir liksom lite trevligare då
i alla fall tills motsatsen är bevisad
1 januari 2004
jag återupplever en fredagkväll som för två år sedan var en ren vardaglighet för att inte säga förutsägbarhet för mig. jag ensam hemma med en god middag. jag och några glas vin. jag och en påse chips. jag och en film. och framförallt jag och orden. jag skrev mig genom helgkvällarna medan andra levde det riktiga studentlivet på ute nationerna. det var inte helt ouppskattat då heller, trots att jag ibland undrade om det var nåt fel på mig. att det är nåt fel på den som är ensam. att det är ens eget fel.
det var det i och för sig. på sätt och vis.
jag orkade ju inte anstränga mig för att hitta vänner.
nu för tiden önskar jag att sådana fredagkvällar kom oftare. tiden för eftertanke. tiden för att gå in i mig själv. tiden för att inte vara så effektiv. så arbetsnarkomanaktig. tiden för att formulera mig. tiden för orden.
jag sitter och läser igenom alla de oändliga mängder skrivblock jag samlat på mig under åren. ett underbart sätt att lära känna sig själv igen. jag ser mitt ständiga mönster. självförtroendet pendlar mellan storhetsvansinne och värdelöshetskänslor. år efter år.
men så hittade jag en helt underbar sida i ett gammalt skrivblock.
1 januari 2004. bara tre meningar. men dom är underbara.
"jag ska inte bli något stort.
jag är redan stor.
kanske ska jag bli större"
jag minns till och med när jag skrev just dom meningarna.
det var i bakfyllan efter nyårsnatten. det hade blivit nyårsdagskväll men jag var fortfarande seg. Jag hade bakat stora mängder scones, satt på en köksstol, ensam vid spisen på morkullevägen i Umeå, rökte under fläkten, drack ett glas vin. åt scones. Och skrev.
lovely.
sjuuuuk
dessutom tror frida att det är mer än en vanlig förkylning. frida har nämligen fått för sig att allt arbete i trädgården med en massa damm som rördes upp när hon krattade löv under träden har smittat henne med råttpest.
Frida är känd för sin hypokondri.
Men det hjälper inte för Frida har den lika mycket ändå.
och nu har en tanke börjat gro och växa och sprida sig i hela hennes hjärna.
att hon inte ska kunna genomföra sin kurs i förlags- och bokmarknadskunskap som liksom var hennes sista livlina inför den stundande karriären för råttpest blir man nästan dödssjuk av och den attackerar gärna njurarna och fridas svaga punkt är just njurarna och man är dödssjuk i minst typ sex veckor och frida kommer måsta hoppa av sin utbildning och katastrofen är redan skedd
i fridas huvud.
ibland vill frida kapa av vissa trådar i huvudet.
dom där katastroftanketrådarna
men i samma stund som hon skriver det tar hon tillbaka det för tänk om det verkligen hände. att några viktiga funktioner i hjärnan slutade fungera. då skulle det kanske vara hennes eget fel för att hon bad om det.
frida är vidskeplig också.
i hennes horoskop (som hon iofs inte tror på) i nån töntig tjejtidning (som frida inte läser) stod det att hon denna månad skulle vara vaksam för hon kunde råka ut för en olycka. Frida tänkte att det där tror jag inte på. Men faktum är att frida har blivit vaksammare.
och en vaksammare frida är inte bra
för övrigt tror frida att hon har blivit en stuntman för actionfilmer. ja det måste ju vara så. varför skulle hon annars kasta sig över kanten på sin loftsäng mitt i natten och hoppa ner på golvet istället för att ta stegen när hon drömde att det var något farligt i sängen som hon måste fly ifrån.
frida fick ett blåmärke
och nu funderar hon på att sätta stängsel runt sängen och låsa grinden innan hon somnar.
det är ju livsfarligt.
att vara stuntman
i sömnen dessutom.
nu ska frida läsa upphovsrätt.
det som är bra med upphovsrätt är att det inte riskerar trigga igång några hypkondriska katastroftankar.
tror Frida än så länge i alla fall.
men man vet aldrig
tanken finnas alltid sin väg
den är outgrundlig
precis som gud
fast gud finns ju inte
gör tanken det då?
jag har aldrig velat bli jurist
hur motiverar man sig att läsa om upphovsrätten när man bara förstår hälften av texten och efter några sidor inser att tankarna förskjutits till dom där romanerna man köpte på bokrean igår.
jag har ju i alla fall fått bevis på att juridikstudier inte är något för mig. inte för att jag någonsin trott det men...
ute blåser det stormvindar igen och det sägs att det är så här det kommer fortsätta i framtiden med dom allt varmare vintrarna. kan man ens tala om vintrar längre? inte här nere i skåne i alla fall. när jag kom tillbaka hit efter julen i norrland läste jag i tidningen att det fortfarande rent vädermässigt var höst här fortfarande. vi får skriva om våra årstider till tre och våra barn och barnbarn kommer väl tro att snö är lika verkligt fenomen som vi tror att tomtar och troll är.
jag tror att skåne kommer bli outhärdligt och folk kommer att slåss om tomter i norrland. ja... eller nåt sånt. jag kanske rusar iväg i mina undergångstankar. jag kanske ofta rusar iväg i tankarna.
jag rusar även med benen. halvspringer fram även när jag inte alls har bråttom. jag läste nånstans att det är typiskt för människor födda i jungfruns tecken. liksom det är vanligt med haltande gång. jag har ju ett ben som är längre än det andra så haltar gör jag ju också. men jag vet inte. jag tror mitt halvspringande, min hjärtat i halsen andning, har med något helt annat att göra.
men visst vore det fint att kunna skylla allt på hur stjärnorna stod på himlen när man föddes.
fyll en kasse med böcker för 33 kronor
Hur som helst
jag lyckades cykla hem i regnet med mina kära böcker utan att dom tog nämnvärd fuktskada.
då slår det mig
vart ska jag ställa dom?
mina bokhyllor har varit överfulla en längre tid redan.
jag har varken råd eller plats för fler bokhyllor.
vad har jag för alternativ? slänga ut loftsängen och smälla upp bokhyllor över hela den då frilagda väggen.
men vart ska jag då sova?
på soffan i hallen?
jag kanske ska göra om hela mitt rum till bibliotek eller varför inte antikvariatbokhandel?
ja varför inte antikvariatbokhandel?
fast jag vill ju inte bli av med alla mina böcker.
jag drunknar i böcker.
jag älskar det
men jag hatar oordning.
hur som helst. jag är grymt nöjd över dagens inköp.
det är precis som den där äldre mannen som stank parfym sa:
det är ett gift. böcker är ett gift.
uppgång och fall
vad nu lycka är.
men jo.
jag är lycklig.
det är märkligt att kunna vara det och samtidigt hela tiden bära på nåt tungt.
en märklig paradox.
jag tänker inte ens försöka förstå.
eller jo.
jag försöker hela tiden.
jag tycker om att förstå saker.
jag vet inte. det är söndag igen
det kanske är det som är den alldeles uppenbara enkla förklaringen
jag har alltid hatat söndagar.
get the party started
och framför mig ligger en helt och hållet hundraprocentigt ledig helg det är helt fantastiskt underbart otroligt. och om stormen inte blir värre imorgon ska jag åka till malmö på småförlagsmässan.
grymt!
there is something inside me and I know that it´s good
idag har jag tänkt på saker som
bokmomsen
min alldeles för stora pliktkänsla
jobbansökningar
pocketböcker
mat
att jag tror jag ska svimma
att jag tror jag ser spöken eller så kanske det bara är ett migränsymtom att det börjar blixtra i ögonvrån
den moderna romanen
förlagskrisen
mamma
SPA (would not that be great)
massage
kaffe
magkatarr
att jag borde gå oftare till kyrkan och bara njuta av lugnet där inne bara vara
att jag inte borde känna att jag nu måste skriva "nej jag är inte kristen eller religiös eller nåt, jag vill bara ha lugn och ro"
att det var längesen jag skrev på min roman
att jag inte vet när jag ska ha tid att skriva på min roman
att jag tycker om att sända humorprogram
att jag inte egentligen har tid att sända humorprogram men att det får mig att skratta så mycket att det kanske ger mer än det tar
allt är ju inte tid
har jag tänkt
sen tänkte jag lite på tentan
och på att jag inte orkar plugga bara orkar sova
sen försökte jag sova
men det gick inte
dessutom tänkte jag att jag borde ta anställning som uppstyrare av den inkompetenta personalen på MAX
nu tänker jag att jag har bråttom iväg till radion
in deed
tryckpressar är tråkiga, grannar är intressanta
Ja du, säg det, säg det.
Jag har lagt allt mitt krut på det som intresserat mig. As usual.
By the way för att helt byta ämne så har vi av ren slump hittat grannarnas blogg. ja alltså inte dom tyska välkända grannarnas utan dom över gatan. dom som vi aldrig pratat med. ja förutom A-M som gick över en gång i somras och bad om ursäkt för att hon stått ute på gatan och skrikit mitt i natten varpå deras lampor tändes. dom hade inte hört nånting så hon bad om ursäkt helt i onödan. men det var inte det jag skulle berätta egentligen.
det kan ju tyckas vara lite suspekt att intressera sig för sina okända grannars blogg. men hallå! det är ju hur intressant som helst, förutom att dom faktiskt skriver väldigt poetiskt och tänkvärt och underhållande så känns det väldigt intressant att få en inblick i vilka människor som lever runt omkring en. det enda vi ser är deras grillkvällar i trädgården eller en skymt genom fönsterrutan. men vad lever folk egentligen för liv bakom hemmets fyra väggar. det tycker jag är intressant.
kanske därför jag är en sådan fönstertittare när jag går förbi hus och lägenheter
kanske på grund av mitt fönstertitteri som jag mer än en gång lyckats gå rakt in i en lyktstolpe.
det är inte alls nåt försök att snoka, jag är bara så nyfiken på hur folk har det.
vad säger inredningen i ett hem om de inneboendes personligheter and so on.
