vem har inte hört tusentals gånger att man måste lära sig leva i nuet. uppskatta den sekund man andas i. just nu.
medvetenheten om att det kan ta slut när som helst. att allting förändras.

jag hatar förändringar. förutom när dom är till det bättre. 
jag önskar att vissa ögonblick, månader, år
kunde konserveras

livet går i faser och ibland är man inte själv riktigt i fas med någonting

det är tufft just nu. det mesta. jag är skör och tappar modet alldeles för ofta varje dag.
men det finns ju faktiskt något vackert mitt i allt det här.
mitt i vilsenheten och orkeslösheten och skörheten.
människor som håller min hand när jag gråter.

det är styrka och det är hopp. och det är nu.

Överträffa dig själv sa mamma till mig och jag försökte men nådde inte riktigt ända fram. Däremot tog jag en gyllene medelväg och satte upp lite mer realistiska mål. Och när jag för första dagen på länge faktiskt gjort det jag bestämt mig för att göra under dagen berömde jag mig själv och sa: Nu räcker det för idag. Nu har du gjort det du ska för idag. Resten tar vi imorgon.
Vissa dagar ligger jag och gräver ner mig i soffan och målar fan på väggen andra dagar bestämmer jag mig för att idag, idag ska jag ta tag i mitt liv, idag ska jag ordna upp allt.
Men med den inställningen att idag ska jag ordna upp ALLT, är det inte konstigt att jag dagen därpå ligger nedgrävd i soffan igen och känner mig misslyckad.
Så jag försöker vara realistisk.
Som idag när jag sökt jobb.
Jag gick till två ställen.
Sen fick det vara nog för idag och jag kan somna nöjd ikväll.
I vanliga fall hade jag tänkt att jag skulle gå till alla ställen som jag kan gå till och maila alla jag inte kan gå till vilket skulle innebära att jag var tvungen skriva ett antal jobbansökningsmallar också under samma dag och när jag inser att det hinner jag ju inte så gör jag inget alls.
Bara gräver ett djupare hål i soffan.

Jag ska försöka fortsätta så här.
Små delmål.
Så jag kan somna nöjd istället för frustrerad.

igår åt jag en mjukglass och började som vanligt att hosta. jag funderar över om man verkligen kan vara allergisk mot glass på det sättet... glassastma liksom. hur schysst är det, tänkte jag men sen mötte jag en arbetskamrat som hade illröda ögonvitor som sved av pollenallergi och då kändes min glassastma rätt så human. jag menar jag får väl skylla mig själv om jag äter glass. det är svårare att skylla sig själv över att björkarna sprider sin pollen genom luften. 

idag provar jag en ny variant. jag dricker glass. har precis kommit hem från jobbet och fick den briljanta idén att använda det där bigpackpaketet som tar alldeles för mycket plats i frysen till att göra milkshake. god damn vad gott. 

annars har jag inte gjort nåt speciellt idag. masserat ändtarmar på jobbet och haft en cykellektion med en arbetskamrat som har två cyklar men ännu inte lärt sig cykla. hon gick motvilligt med på att ta mitt generösa erbjudande om privatlektion men efteråt var hon grymt stolt över att ha cyklat trettio meter med hjälp av två personer som höll i pakethållaren. 

dagens goda gärning. det kan inte vara lätt att lära sig cykla när man är vuxen. 

igår var jag på singstarfest. först ville jag märkligt nog inte sjunga alls. sen sjöng jag ändå. då ville jag inte sluta alls. 

på jobbet.

pensionär: ta en kaka
jag: ja det vore gott. tack så mycket.
pensionär: ta en kaka till.
jag: ja...en till kan jag ta.
pensionär: ta fler kakor.
jag: nej tack, nu är det bra.
pensionär: men det kan bli bättre.
jag: ja det har du ju rätt i. jag tar en till.

ikväll har jag sett tre avsnitt av ebba och didrik på svt:s hemsida. men nu måste jag vänta en vecka på att nästa avsnitt ska läggas upp. ebba och didrik är ju en helt fantastisk dramaserie. jag minns den som en av dom starkast lysande från barndomen och jag minns vårt fyra timmar långa ebba och didrikmaraton i markus lägenhet i sköldinge. Och när det sista tillgängliga avsnittet var slut idag utbrast jag i ett besviket "Neeeeeej" högt för mig själv och tänkte "hur ska jag orka vänta en vecka på nästa".
Jag önskar att jag själv hade skrivit den serien. Eller åtminstone kunde skriva en liknande serie nu. Det kanske borde bli nästa projekt.

ikväll har jag också skrivit ihop en jobbansökan som går till historien som den första jobbansökan jag är nöjd med. Och oavsett hur det nu går med det där jobbet som jag faktiskt vill ha så känner jag att jag växte några centimeter bara genom att skriva om mig själv på ett ickeförminskande och oförskämt självsäkert sätt.

nöjd.

och såhär lycklig blir jag bara av att se på hästar. det är som medicin för själen.

det är det värsta. att bryta ihop med kitchencleaner i ena handen och disktrasa i den andra. droppa golvet blött och viska helvetehelvete fan. vad fan är det? att inte veta varför allting blir sådär mörkgrått igen. inte veta varför det man trott sig älska helt plötsligt inte lockar längre. och att ändå på nåt sätt förstå precis. och att känna skam över ensamheten. över att tänka den och att skriva ner den. säga:jag är ensam på ett sätt som jag alltid varit ensam och om jag alltid varit det kommer det att fortsätta alltid vara så?

upptäcka för tusende gången att det finns några få. nyckelpersonerna. och när dom inte är närvarande blir det där som en gång kändes som ett stort nätverk av vänner helt plötsligt ett tomrum. jag är en andrahandsvän. en sån som för det mesta blir bjuden på fester och videokvällar och parkhäng och allt vad det nu kan vara, genom någon annan. mina vänner är ofta mina vänners vänner i första hand.

och jag är inte ute efter medömkan. inte ute efter "så jävla synd om mig"
det är bara så jag är. alltid varit. 
jag vet inte hur man underhåller ytliga kontakter så att dom kan utvecklas till en såndär kravlös men ändå fungerande relation där man faktiskt kan slå upp ett nummer i telefonboken på måfå och säga "tja, läget? lust att hitta på nåt vad som helst!" 

jag har aldrig varit typen som bjudit in mig själv. 
aldrig varit den som orkat lägga energi på nåt som inte känns från början. som ett klick. som ett bombnedslag. som en stark känsla av själsfrände. eller i alla fall nåt åt det hållet. nåt åt det hållet att jag inte behöver anstränga mig, att jag bara behöver vara jag och att det räcker mer än väl.

och kanske är det så jag vill ha det. så det måste vara i en värld där man inte både kan äta kakan och ha den kvar.

och kanske är det därför jag står där med kitchencleaner i ena handen och disktrasan i andra handen och lyssnar på käck radio och städar i tron om att jag verkligen längtat efter att få städa och försöker verkligen, kanske går det med en kopp kaffe till, en extra snus, kanske går det om jag sätter på rätt låt,
men det går inte
det går inte att lura sig själv.

det går inte att älska ensamheten när den inte är självvald.
när man vet att telefonen inte kommer att ringa.
när man kollar igenom hela jävla telefonboken bara för att inse att hälften av numrena är till såna man tappat kontakten med, såna man halvkänner genom nån man tappat kontakten med, såna man visste redan när man lade in numret att man aldrig skulle ringa till men ändå av nån jävla anledning skrev upp (som att antalet nummer och namn i telefonboken avgör hur lyckad du är som människa men det går ju för helvete inte att lura sig själv.)

det går inte att älska ensamheten när den inte är självvald.

kråkslottet mötte mig med unken, instängd doft när jag kom hem igår efter en veckas roadtrip. jag var trött och hade fått för mig att jag hade en fästing under ögonlocket samt att luftrörsirritationen som förmodligen orsakats av alldeles för mycket air condition i bilen egentligen var en kamouflerad lunginflammation. jag öppnade alla fönster och dörrar på nedervåningen i hopp om att få in lite luft men sov knappt en blund på hela natten pga värmen.
behöver jag nämna att jag dessutom hade drabbats av back in reality post party depression

och jag vet inte varför, det var ju knappast som att det gjorde allting så jävla mycket bättre... men jag bestämde mig i alla fall för att spendera kvällen med åtta sidor specificerad teliaräkning.

det är bara sådär det är att komma hem till ensamheten och stillheten efter en vecka i ständig rörelse, på ständigt besök i andras liv, dom där liven jag inte behöver lägga mig i, inte planera, inte styra upp. 
och det går över. 
så småningom. 
när jag blir sådär maniskt effektiv och både tvättar städar klipper gräset och skriver jobbansökningar på samma gång. fattas bara att jag ska ställa mig och baka bröd nu också. när jag bakar bröd är det ett tydligt tecken på att jag är skitstressad över livet. nån slags överslagshandling. 
lyckligtvis har jag inte börjat med brödet än. 

hursomhelst var roadtripen både välbehövlig och rolig. har sett så många nya platser i detta avlånga land. har sett metallica i stockholm och undrar om jag någonsin behöver gå på en konsert igen. vad kan toppa känslan liksom? har rott i vättern och picknickat i en park i uppsala. har återbesökt gamla kära folkhögskolan i sköldinge och förlorat femkamp på liseberg. har suttit på trappen till konserthuset vid hötorget och njutit av rösterna från torghandeln och dom färska blåbären och jonas gardell romaner och jag har fått ångest i tunnelbanan och ångest i biltunneln som aldrig tycktes ta slut och ångest på strängnäsbron när det blåste så det kändes som om bilen lättade från marken men det är ju så det är att resa med mig själv i bagaget liksom. take it or leave it. 

det är bara att ta ett djupt andetag och tänka att är det meningen så är det meningen. 

idag på väg hem från jobbet tog jag en ny väg som gick längs en kyrkogård. av nån anledning älskar jag kyrkogårdar. och jag stannade där ett tag och gick runt och läste på gravstenarna. då började helt plötsligt en ny roman dyka upp. 
och jag tänkte att det är så viktigt det där. 
att bryta mönster och ta nya vägar. 
det är ju då det händer. 


 

"Lövenklacken går med i Pride

Det kan bli trångt i Pridetåget som avgår i dag från Döbelns park klockan tolv. Spelare och ledare från Björklöven kommer att gå - och i går meddelade Green Devils att de sluter upp. - Det är för en bra sak, säger Devils ordförande Fredrik Jacobsson. "


Vissa dagar slår mitt hjärta för Umeå mer än andra. Läste detta på Västerbotten Kurirens hemsida alldeles nyss och fan vad grymt. Tydligen har det varit en hel del debatt kring huruvida ett hockeylag ska ta ställning på det här sättet för "man ska väl ändå inte blanda idrott och politik" 
Men vad fan det är ju ett grymt initiativ. Jag menar vad är det som säger att varenda jävla hockeyspelare är hetero bara för att det är en machosport? (ja förutom när det är tjejer som spelar förstås... då är väl minst sjuttio procent flator...hur ska man annars förklara att de väljer en sån sport?) Det här behövs. Mer av det. Mer mer mer. Visa att alla är välkomna. Åt båda håll liksom. Att det har betydelse. Att vi är människor och att vi måste ta ställning. Ibland alldeles själva. Ibland kollektivt..


"Andreas Lindahl, Fredrik Davidsson, Johan Bergmark, Johan Wikström och Jimmy Blixt var tillfrågade, men eftersom spelarna har semester var det i går oklart hur många som har möjlighet att komma. Johan Bergmark hoppar dock på tåget.
- Jag tyckte det inte var så mycket att fundera kring. Det handlar om värderingar och det här var en bra grej att vara med på.
Bedros Sakayan försöker ge perspektiv på initiativet.
- Vi har lagt ner många timmar på klubbens värdegrund, och bland annat frågat oss: Vad står vi för mer än som hockeyförening? Jo, för ett fördomsfritt samhälle och idrott. Speciellt jag som invandrare vet vad det innebär."


Ja ibland slår hjärtat hårthårthårt och nostalgiskt för Umeå. För demonstrationerna som inte bara går upp i rök (som den där ickeexisterande 8 mars demon i Lund... ) Nej fan Umeå kan man lita på.


Önskar att jag också hade kunnat vara där.