verkligheten kommer ikapp

och satan vad rastlös jag varit idag.
varenda cell i min kropp skriker efter rörelse, efter svett, blod och tårar.
skulle kunna springa en maraton utan problem just nu
men istället erbjöd jag mig för första gången helt frivilligt och oprovocerat att hjälpa mamma med städning

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0