frithiof

igår började jag jobba. det funkade. och visst. jag tycker om när jag känner att jag kan ge människor trygghet. men fan vad skönt det var när klockan slog halv två och jag fick bestämma själv över mitt liv igen. jag köpte en oförskämt billig och god latte på coffe house och satte mig med den och en bok på en av bänkarna som står mot domkyrkan. trots att jag inte är religiös och alltid har förknippat vistelse i närhet av eller i kyrkor med någon form av tvång upptäckte jag att det är en väldigt trevlig plats att vara på. där utanför på bänken. och det slog mig att kyrkor har en väldigt speciell doft. jag kände den så starkt trots att jag aldrig gick in. det är en varm och lite unken doft men också en doft som ger ett lugn. som får tiden att stanna för en stund. jag ska undersöka kyrkodoften mer en annan gång. 

igår åkte jag rullskridskor igen. i två timmar. idag är jag lite seg i benen. det gick faktiskt rätt så bra igår jämfört med premiäråkningen. jag föll inte en enda gång. jag vet inte om det beror på att jag har lätt för att lära mig saker eller om det mer handlade om att jag varje gång det kändes som att snart går det åt helvete började sjunga högt för mig själv "You can do it if you really want" eller "Fy fan vad jag är bra, fy fan vad jag är bra!"  
Jag tror att det hjälpte. 
Jag tror att tanken är den bästa hjälpen i många situationer.




 

formulera ditt mål, din dröm och lev som om du redan nått fram.

är det inte helt fantastiskt att det finns ett sommarprogram där människor får prata om vad dom vill i över en timme och välja vilka låtar dom vill och borde det inte egentligen vara så att alla fick varsin dag att prata i radio oavsett om man är kändis eller inte, om man har gjort något som anses vara beundransvärt eller inte... vore inte det en god väg mot något som i alla fall kunde likna en demokrati där alla får samma utrymme och alla får uttrycka vad dom uttrycka vill

jag minns en sommarkväll för två år sedan då jag satt på jobbet och inte hade något att göra för jobbet var ganska segt. och ensam i regnmörkret i den där källaren satt jag och började formulera mitt alldeles egna sommarprat och jag tänkte att hela livet borde vara ett enda långt sommarprat där musiken som spelas har betydelse och förstärker det där som man kanske inte riktigt själv kan formulera i ord

och jag minns den där sommaren för ...herregud det är fem år sedan nu... när Elin-Amanda pratade i ett sånt där lokalt sommarpratprogram och jag minns hennes nervositet att hon spydde innan hon gick in i studion och jag minns att hon pratade om pippi långstrump och jag minns att jag låg på sängen och lyssnade koncentrerat på vartenda ord och jag var stolt och jag tänkte att hon är något alldeles extra. Någon utöver det vanliga. 
Inte just för att hon pratade i radio. 
Men för att hon sa saker som berörde mig. 

Och hur många finns det inte där ute som skulle kunna beröra varandra om dom bara fick chansen.



 

Jag läser en bok av en författare som alltid lyckas väcka en ny tanke inom mig. Det är imponerande. Trots att han säljer miljontals böcker världen runt anses han inte vara tillräckligt bra, tillräckligt litterär. Men vad spelar det för roll när han faktiskt lyckas med det jag själv vill lyckas med. Få människor att se in i sig själv, rannsaka sig själva, vilja förändra sig själva. Och sitt liv. Det enda vi har.

Förändring ja.
Jag vet att något inom mig måste förändras. Jag vet att det finns saker jag måste gå igenom en gång för alla för att sedan kunna lämna bakom mig. Riva sönder, rensa och sedan bygga upp något nytt av de värdefulla bitar som finns kvar och dom värdefulla som ska tillföras.

Jag vet att jag låter smått religiös när jag nu nämner ordet "tecken". Men inatt fick jag ett tecken. Och jag tror att dom finns runtomkring oss hela tiden men vi har inte riktigt lärt oss att se dom. Kanske fick jag ett nytt tecken idag. Alldeles nyss. Ännu en slags predikan från H. Och den tillsammans med det som hände i natt säger mig att något är på väg att hända. En förändring av mig är möjlig nu. Inte för att det bara finns vissa ögonblick då vi kan förändras men för att jag kanske är redo.
Och jag vet att det kommer ta sin tid.
Jag låter det ta sin tid.
Och jag vet att jag fortfarande bär på en inre berg- och dalbana
Jag låter den finnas.

Jag bad om att inte behöva vara så rädd längre. Och den där ramsan jag började rabbla blev tillslut någon annans ord till mig. Någon som fanns där. Ibland känner man bara att man inte är ensam fastän ingen syns till. Och det kan vara skrämmande, men den här gången var det inte det. Den här gången vet jag vem eller vad det var. Ja visst låter det som att jag är religiös, har blivit frälst eller bara är enormt vidskeplig. Men det är inte första gången. Det var på riktigt. Jag var vaken. Och pulsen gick ner. Jag började känna mig trygg. Och då spelar det egentligen ingen roll om någon tror mig eller inte, om det var fantasi eller verklighet. För mig var det bara en enorm tacksamhet.

Förändring innebär rörelse. Inte nödvändigtvis framåtrörelse, men rörelse. Att något händer som går utanför ens vanliga ramar. För mig handlar det också om att göra upp med mig själv. Att lämna det som varit dåligt bakom mig. Kanske är det därför jag startar en ny blogg, precis som jag ibland får för mig att riva ut sidor ur mina skrivblock, dom där sidorna som inte fylldes med tillräckligt fina meningar. Det som bara är nonsens. Jag byter ofta skrivblock innan dom tagit slut. För att jag vill börja om. Jag vill ha en ny första sida. Jag vill ha en tomhet som jag får fylla med vad jag vill utan att det ligger något gammalt i bakgrunden. Därför byter jag blogg. Jag kunde ju ha tagit bort den gamla. Men jag har svårt för att slänga saker. Kanske om en vecka. Kanske om en månad. Kanske får den alltid finnas kvar. 

Men nu börjar något nytt. 
Och jag sätter upp mål. 
Såna där mål som jag faktiskt tror är möjliga att uppnå.