frithiof

jag bakar en sockerkaka med hallon och citron. eller. den bakar sig själv skulle man kunna säga. köpte en såndär färdigförpackning som bara kräver att man sätter på ugnen och tillsätter vatten och vispar lite lätt. det doftar gott från ugnen och regnet smattrar mot fönsterrutan och jag är fortfarande lite fuktig i kläderna efter cykelfärden från stan. jag borde alltid åka hemifrån när det knyter sig i magen. sådär rastlöshetsalltgåråthelveteångestaktigt. bara att komma ut i luften ger perspektiv. att sätta sig på ett café och läsa en bok ger perspektiv. och på tal om det. jag skulle bara läsa några sidor i en bok som jag började med för längesen men aldrig riktigt fastande för och inte kom längre än till sidan 92. Nu sträckläste jag den ända till slutet och slogs av hur fantastiskt det är att man kan bli så berörd av en bok. för det är ju bara en bok. det som sker där på de ordfyllda bladen är ju bara påhitt. eller inte alltid. men ändå. det är fascinerande hur en bok kan få mig att nästan sitta och gråta i min egen värld på ett café med människor runtomkring mig. det är ingen ny upptäckt men lika fantastiskt och förunderligt varje gång. och det påminner mig alltid om varför jag skriver. böcker, ord och meningar... det är kommunikation. det är att dela med sig av sina tankar. av sina berättelser, fiktion eller verklighet spelar ingen roll. I texten blir allting verklighet på sitt eget sätt. Textens möte med läsaren skapar en ny värld och en ny upplevelse och en ny tolkning för varje nytt ögonpar som läser.

jag borde alltid sitta på café.
där stannar tiden.
där kan jag koncentrera mig.
där får jag perspektiv.

när bokens berättelse var slut var inte boken slut. nä, det fanns ett sista kapitel som var ett nedskrivet sommarradioprat som författaren gjort för nåt år sen. det handlade om längtan. och om hemlängtan. och det avslutades med ett citat från en okänd maorisk poet. jag tyckte om det.

"hur kan jag tysta mitt hjärta
som kastas mellan norr och söder"

för övrigt har jag en känsla av att även denna natt kommer att väcka mig med blixtar och dunder. det är den där åskhuvudvärken som ger mig en föraning om ännu en skräckfylld natt då jag springer runt i huset med täcket över huvudet och söker den säkraste platsen att gömma mig på.
det finns dom som säger att blixten och åskan är fascinerande. jag håller inte med. kanske på film. ja kanske att det kan vara fascinerande där. men i verkligheten. no way.
fast iofs. om nu böcker är verklighet. borde väl filmer också vara det.

nu är sockerkakan med hallon och citron färdig.
jag är så huslig av mig.