frithiof

E-A brukar säga till mig att när jag kommer till Orrböle är det som att jag upphör att existera. Och jag har börjat förstå vad hon menar med det. Ungefär samma sak fast tvärtom för mig. När jag kommer hit upphör övriga världen att existera. Det enda som hörs är vinden som susar i trädkronorna och gräshopporna som spinner eller vad dom nu gör i gräset och någonstans långt bortifrån kan jag ana ljudet av en traktor. Det enda som syns är skogen och åkrarna och nånstans där bland de vajande kornstråna ligger ett minne gömt, hur man kunde springa där utan att synas och lägga sig platt på marken och titta upp på molnen och se vilka figurer dom liknade och omringad av skog, omsluten av blå himmel var det här sitt eget lilla universum. Bara det här existerade.

Imorse när jag vaknade låg Tarzan som vanligt och väntade på mig i hallen. "Godmorgon!" sa jag och då gav han ifrån sig ett märkligt läte, en blandning av ett kurrande högt som ett tröskverk och ett jamande som sa "hur länge ska man behöva vänta, har du äntligen bestämt dig för att vakna" och då var klockan ändå bara åtta på morgonen och solen lyste lågt in genom fönstret. Tarzan har följt efter mig som en hund de här dagarna. Inte ens när jag låg på köksgolvet i diverse styrketräningspositioner lämnade han mig i fred. Tillslut var jag tvungen att kommendera honom till soffan med löfte om att gosa igen när jag var klar. Han gick motvilligt med på det. Nu sitter han i mitt knä och vill gärna vara med och bestämma om vilka tangenter som ska tryckas ned.

Jag har också hunnit med en skogspromenad med Tarja. Jag gick ner mot vattenfallet och kom att tänka på hur tydligt det märks även i skogen. Det där att tiden går, att saker förändras... Den där stigen ner till platsen där vi brukade fiska har växt igen. Det gjorde den för flera år sedan. Däremot syns fortfarande spåren från platsen där vi grävde ner en död gris.
Jag tycker om minnen. Jag tycker om att gå runt här och minnas och förundras över hur roligt det var när vi lekte korvkiosk i det där sjuka trädet på gården. Hur fan kunde vi tycka det var underhållande. Varsågod korv med bröd pinne med löv varsågod tack nästa vad vill du ha jasså korv med bröd pinne med löv...
Tänk om det var så lätt att roa sig när man är vuxen också.

Sen när jag gick där längs skogsvägen med mjukt underlag som var den absolut bästa ridvägen kom jag att tänka på när jag och Frida var ute och red för tio år sedan och hennes nyinköpta och något egensinniga häst helt plötsligt fick för sig att den där mjuka sandvägen var som gjord för att rulla sig på vilket han också förberedde sig för att göra trots att både sadel och ryttare satt på ryggen. Frida hann precis hoppa av innan Nicke rullade fram och tillbaka med nyinköpt sadel på ryggen. Grymt nöjd med en grymt missnöjd Frida bredvid. Och jag satt bara och skrattade på min något mer samarbetsvilliga häst.
På vägen hem minns jag hur vi brukade springa och leka där i skogen vid ån. Skogen var verkligen den bästa lekplatsen av dom alla. Varje gång var ett äventyr. Man kunde gömma sig, bygga kojor, leka cowboys och indianer, leka krig (även om man nu inte borde leka krig fast ändå gör det) haha och älgjakt... hur många gånger har vi inte lekt älgjakt och jag fick alltid vara den där förbannade älgen som skulle skjutas och styckas och ätas upp. Klättra i träd... såklart, det kunde man också göra.

Jag knarkar nostalgi just nu. I stora mängder. Och jag njuter av isoleringen. Även om vi nuförtiden har internet här ute i obygden och alltså har viss kontakt med omvärlden. Men man kan ju alltid välja att inte starta datorn.




jag och tarja på promenad