På Begäran
någon bad mig uppdatera. jag hade nästan blömt bort att jag hade en blogg.
just nu har jag målarfärgfläckar över hela händerna och killen i kvartersbuktiken undrade vad jag jobbade med och jag insåg att jag hade tyckt att det varit jävligt coolt att kunna säga "jag är målare".
Jag har inte gått in för något så här mycket på evigheter och jag trodde nästan jag hade tappat den egenskapen. Att kunna jobba dag och natt för ett projekt.
En gång var det en teaterföreställning som jag älskade av hela mitt hjärta.
Nu är det renoveringen av mitt kråkslott som jag också älskar.
Jag är nog en sån person som behöver något att "gå in i" för att livet ska kännas meningsfullt ända ut i fingertopparna. Jag behöver arbeta, arbeta hårt. Jag behöver få använda orden lika mycket som kroppen. Somna utan spring i benen. Få dagarna att gå utan för många tankar i huvudet.
Jag behöver också få bestämma själv över arbetet jag gör för att det där med arbeta hårt verkligen ska göra mig lycklig.
Det har något att göra med självständighet, oberoende. Det här med jag och mitt kök. Att kunna fixa saker själv. Att inte behöva någon annan som säger hur jag ska göra. Att få bestämma. Och att känna att jag kan påverka det som finns runtomkring mig till något vackrare.
Jag kollade igenom bilder som jag lagt upp i ett fotoalbum på nätet. På tal om nåt helt annat. Det slog mig bara hur mycket som kommit in i mitt liv det senaste året. Hur jag levt lite mer det senaste året. Och hur jag är så jävla rädd att en del av det bara ska glida mig ur händerna. Det finns en plats där jag inte längre känner mig hemma.
Jag är rädd.
Jag är ofta rädd.
En del människor säger att jag är modig.
Jag tror dom.
Ibland.
Jag tror bara att mina rädslor får för mycket plats i mitt huvud.
Jag lyssnade på Winnerbäck idag. En låt jag aldrig förut hört. Jag stod och målade köksluckorna när texten plötsligt trängde in i mig. Sådär hårresande. Sådär så jag grät högt medan jag sicksackade med penseln mellan krokarna inne i skafferiet. Det var skönt. Jag spelade den flera gånger bara för att jag ville gråta mer. Men man kan aldrig återframkalla den absolut första känslan inför något.
Jag kan inte texten än. Jag vet bara att den innehöll något om en plats där man hör hemma.
Jag börjar inse att jag hör hemma överallt och ingenstans. En del av mig här och en del av mig där.
Nathalie sa att jag verkar mer harmonisk nuförtiden. Bara att hon sa det gjorde mig mer harmonisk.
nu ska jag återgå till skåpluckorna.
just nu har jag målarfärgfläckar över hela händerna och killen i kvartersbuktiken undrade vad jag jobbade med och jag insåg att jag hade tyckt att det varit jävligt coolt att kunna säga "jag är målare".
Jag har inte gått in för något så här mycket på evigheter och jag trodde nästan jag hade tappat den egenskapen. Att kunna jobba dag och natt för ett projekt.
En gång var det en teaterföreställning som jag älskade av hela mitt hjärta.
Nu är det renoveringen av mitt kråkslott som jag också älskar.
Jag är nog en sån person som behöver något att "gå in i" för att livet ska kännas meningsfullt ända ut i fingertopparna. Jag behöver arbeta, arbeta hårt. Jag behöver få använda orden lika mycket som kroppen. Somna utan spring i benen. Få dagarna att gå utan för många tankar i huvudet.
Jag behöver också få bestämma själv över arbetet jag gör för att det där med arbeta hårt verkligen ska göra mig lycklig.
Det har något att göra med självständighet, oberoende. Det här med jag och mitt kök. Att kunna fixa saker själv. Att inte behöva någon annan som säger hur jag ska göra. Att få bestämma. Och att känna att jag kan påverka det som finns runtomkring mig till något vackrare.
Jag kollade igenom bilder som jag lagt upp i ett fotoalbum på nätet. På tal om nåt helt annat. Det slog mig bara hur mycket som kommit in i mitt liv det senaste året. Hur jag levt lite mer det senaste året. Och hur jag är så jävla rädd att en del av det bara ska glida mig ur händerna. Det finns en plats där jag inte längre känner mig hemma.
Jag är rädd.
Jag är ofta rädd.
En del människor säger att jag är modig.
Jag tror dom.
Ibland.
Jag tror bara att mina rädslor får för mycket plats i mitt huvud.
Jag lyssnade på Winnerbäck idag. En låt jag aldrig förut hört. Jag stod och målade köksluckorna när texten plötsligt trängde in i mig. Sådär hårresande. Sådär så jag grät högt medan jag sicksackade med penseln mellan krokarna inne i skafferiet. Det var skönt. Jag spelade den flera gånger bara för att jag ville gråta mer. Men man kan aldrig återframkalla den absolut första känslan inför något.
Jag kan inte texten än. Jag vet bara att den innehöll något om en plats där man hör hemma.
Jag börjar inse att jag hör hemma överallt och ingenstans. En del av mig här och en del av mig där.
Nathalie sa att jag verkar mer harmonisk nuförtiden. Bara att hon sa det gjorde mig mer harmonisk.
nu ska jag återgå till skåpluckorna.
Kommentarer
Trackback
