frithiof

Det händer inte ofta. Men när det väl gör det. Hur någon skriver genom mig till mig om mig. Utan att veta om att jag existerar. Hur spegelbilderna kan tillhöra flera åt gången. Hur jag blir påmind om meningen med allt. Att det finns en mening med allt. Precis som E-A alltid sagt. När man bara lär sig se meningen med allt. Då kan den gråaste pissigaste morgonen bli en hoppfull fortsättning på en dag som vaknar till liv. Levande liv. Sakta men säkert.

En väglös resa, en mållös höst, ett irrande sökande man inte ens längre orkar irra runt i. Till och med det blir ett steg mot en lösning man ännu inte vet av och kanske inte vågar tro på fullt ut men ändå tror på. För att man inte har något annat val. För att man inte kan förlora tron. Hoppet. Då har man förlorat allt och jag är inte där än. Jag vill vinna. Jag vill alltid vinna. Trots att det aldrig varit någon tävling. 

Jag måste vara en vinnare.

Jag måste tro.

Hur mina planer slogs omkull och jag följde kaoset istället för ordningen. Hur en bok inte lät sig finnas och gav utrymme för en annan istället. En som jag var på väg att välja bort men inte kunde. För den liksom skrek i hela magroten på mig. TA mig. Skrek den. För helvete du behöver mig!

Och jag behövde.

Behövde byta plats. Inte gå till samma gamla inbodda café och leta efter den där stolen i hörnet precis vid värmande element och uppsikt över allt och alla men ändå i fred. En plats att få vara ifred på. Jag väljer alltid dom platserna. Om dom inte finns går jag därifrån.

Men jag gick någon annanstans och jag valde inte plats jag bara satte mig ned på den enda lediga. Jag öppnade boken och läste från pärm till pärm. Vek hundöron på varannan sida för att kunna gå tillbaka. För att inte glömma.

För att få möjligheten att bli bekräftad, provocerad, hoppfull, nedslagen, falla och resa mig i samma andetag och resa rakt ner och upp genom alla minnen och alla dagar och kanske förstå och kanske tröttna och kanske bestämma mig. Kanske slå den där knytnäven rakt in i väggen. Hårt och om och om igen. Och kliva igenom. Ut på andra sidan.

Boken heter Tåla Mod. Författaren Amanda Ooms.

Citaten är oräkneliga.

"Att inte använda gåvorna man fått är ett brott."

" Jag skulle önska att alla gjorde det. Stannade kvar i ensamheten. Stannade kvar i den egna natten tills gryningen kom. Stanna kvar i mörkret tills det blir ett ljust mörker. Tills det inte skrämmer överhuvudtaget. Konkret möta upp med den egna utmattningen och ta den på allvar. Att inte vara envist duktig utan bara klara av att äta och sova och skita tills tröttheten släpper på djupet. Att vara i sin litenhet. Att göra sig vän med sorgen. Den gamla sorgen som ändå i all evighet måste få följa med. Att plötsligt förlåta. Verkligen förlåta och då menar jag även sig själv. Att konstatera längtan som ett brinnande träd. Inte som en frusen sjö."

"Önskar ilska. Önskar mer ilska. Önskar förmågan att bränna ner ett helt fält med en enda obetvinglig tanke. Tröttheten är alltid i vägen. Uppgivenheten tar över. Det förbannade förlåtandet tar över och glöden ligger kvar som ett par vackra ögon. Ögon som ser runt hörnet. Ögon som ser genom väggar. Ögon som inte stänger sig när de sover. Ögon som inte behöver blinka. Ögon som föddes övergivna. Ögon som söker ett nytt liv. Som klänger sig fast likt en drunknande apa. Ögon som ser mig. Ser allt. Ser minsta ansats. Som trycker sig in under naglarna. Glödande försöker de komma in. Glödande försöker de vara ilskan och hetsar mig. Hetsar mig runt jordklotet. Hetsar mig in i närmaste handflata. Hetsar mig in i allt som kan tänkas vara svalkande. Hetsar mig. Jag koncentrerar mig. Jag försöker. Jag presterar. Jag kollapsar. Med alldeles för lite ilska. "

"Om man aldrig gör färdigt något växer man inte. Om man inte avslutar något kan man inte berömma sig själv och därför sträcka på sig och bli stadig i blicken. En måndag blir aldrig början på veckan om man lever så. Allt blir ändlöst. Ingenting har en början. Man måste ha en början. Man måste göra tydliga avslut. Ofta."

"Jag skulle så gärna vilja att det blev helt tyst. Inom mig. Jag skulle så gärna hitta den där famnen inom mig. Jag skulle så gärna tillhöra evigheten utan att det lät storslaget. Var det inte så det var en gång. Var det inte så att jag befann mig där. Var det inte så att tystnaden slogs sönder. Inte som av en händelse som av ett plötsligt slag. Nej. Det var en gradvis stigande rytm. Nu är det aldrig tyst. Nu är det som det är. Jag skall hitta den där famnen inom mig. Jag skall göra det."

?-         jag vill vara stolt över att jag inte ger mig.

?-         Det är skönt att du äger förmågan till att hoppas.

?-         Ibland känns det som om jag är dum i huvudet.

?-         Har någon sagt det?

?-         Kanske inte rakt ut, sådär. Men jag ser vad dom tänker.

?-         Dom flesta människor är alltför upptagna med att själva överleva.

?-         Men man får för sig att dom tycker saker.

?-         Tvivel måste nötas ner.

?-         Hur menar du?

?-         Tvivel kommer ur osäkerheten. Man måste först bli fullständigt trött på den för att orka ta sig an den.

?-         Jag vet vad jag vill, men jag hamnar på omvägar. Jag ska lägga min kraft på det glada nu...tänkte jag. Det får vara slut på allt jävla självömkande nu.

?-         Det är svårare än du tror. Hur ska du orka med det? Det går inte att lägga sin kraft på att uppnå glädje. Den kommer någon annanstans ifrån. Den kommer av sig själv om du tillåter den.

?-         nu försöker jag rädda mig själv. Det där är ju också tjatigt, bitterheten är det allra...

?-         Kommer du att klara av att undvika den? Är du inte rädd för att du aldrig får klart ditt eget arbete också?

?-         Rädd för vadå?

?-         Rädd för att du kanske inte kan skriva. Rädd för att du kanske inte har förmågan att slutföra den där texten som du drömmer om att slutföra. Rädd för att du kanske inte har något att förmedla världen. Du kanske aldrig skriver färdigt något eget.

?-         Fuck you... du försöker bara skrämma mig.

"Växtvärk. Det fattas kraft. Det fattas tid. Det fattas en önskan. Det finns ingen längtan. Det finns en orsak. En giltig orsak."

?-         Jag brukar gråta ibland för att det alltid pågår så många tankar, hela tiden. Att det aldrig blir tyst i min hjärna... det pågår... och pågår.

?-         Det är bra underhållning.

?-         Nej, för fan. Säg inte så.

?-         Du måste bara arbeta hårdare.

?-         Jag orkar inte mer.

?-          Det är för att du inte har bestämt dig tillräckligt.

?-         Vadå, bestämt mig för vadå?

?-         Det är just det det handlar om.

?-         Jag vill så mycket...

?-         Men gör det då!

?-         Alla människor känner så här, eller hur?

?-         Ja, men det är inte alla som bestämmer sig.

?-         Jag vill inte vara ensam, och jag vill göra något... något stort.

"Behovet efter trygghet. Det går inte att lyfta eller tvinga en annan människa in i ett nytt skede. Det måste varje människa acceptera till slut. Det går inte att rädda någon från ett skit. Det går inte heller att närma sig någon som inte lyft sin egen kropp och själv vidare in i gryningens öppning. Den ständiga födelsen på nytt. Varje natt. I drömmen fram till vaknandet. Varje natt. Som om det handlade om ett barn som måste växa upp om och om igen. Varje natt. Möjligheten till ett nytt avsnitt. Vid varje soluppgång avgörs det vilka som är med på att inte låtsas. Vilka som bågar börja dagen utan hyckleri eller låtsasmod. Dagen tillägnas dem som genast belönas genom att tillitsfullt länkas till trygghet."

"Ingen bitter mun. Ingen kompromiss. Ingen bindning till någon som tar makten över mig. Om det så innebär ensamheten. Om det så innebär stillestånd. Om det så innebär inbördeskrig. Om det så innebär träsket. Om det så innebär en ändlös förvirring. Det finns en lösning. Visst finns det en plats där regnbågen börjar. Visst finns det en vila. Visst finns det en mening i att hålla fast vid denna kokande envishet. Visst finns det en mening med mitt liv. Visst finns det någon som kommer att uppskatta allt detta letande. Visst finns det en avgörande dag. Visst kommer jag inte att vara så utmattad att jag då missar den. Visst är det så att jag inte är helt dum i huvudet. It will all make sense in the end. Ingen bitter mun. Ge mig ingen ånger."

Och allt det här påminner mig om. Skrivandet. Hur jag vill skriva något som bekräftar någon. Som provocerar någon. Som gör någon hoppfull och nedslagen. Som slår någon till marken som reser någon upp i samma andetag som får någon att resa rakt ner och upp genom alla minnen och alla dagar och får någon att kanske förstå och kanske tröttna och kanske bestämma sig. Skriva något som får någon att kanske slå den där knytnäven rakt in i väggen. Hårt och om och om igen. Får någon att kliva igenom. Ut på andra sidan. Och om inte det. För att citera en vän. Skriva något som får någon att kasta ut huset genom fönstret.