frithiof

på min väg hem i den iskalla blåsten och med frysta tår blev jag stoppad av en äldre man utanför domkyrkan idag. 
Jag såg att han tittade på mig långt innan jag var framme vid honom.
Och så stannade han mig, log och sa:

"Vad glad man blir av att se dig med den där vackra färgglada sjalen!"

Jag log tillbaka och svarade 

"Vad bra!" (ja, så här i efterhand låter det ju som ett ganska töntigt svar. men man är ju inte van att främmande människor tilltalar en på det sättet så hjärnan står ju liksom stilla. )

Sedan fortsatte jag gå den långa kalla vägen hem. Med ett varmt stort leende på läpparna. 

Så lite kan betyda så mycket.

 

I morse. På cykelvägen med riktning mot kulturanatomen, klockan lite för sent men ändå alldeles för tidigt, var det vårsol i ögonen. På cykelvägen hem, efter juridikföreläsning och "krismöte", var det motvindssnö, piskande vinter. Pedalerna stod stilla i backen upp mot Kung Oskars bro fastän benen rörde sig som på det värsta träningspasset...

Nej, jag tänker inte säga det igen. Jag tänker inte nämna nåt om jävla skitskåne som aldrig kan bestämma sig och aldrig kan göra nåt ordentligt (börjar förstå varför skåningar hatar snö. JA MEN för att det ALDRIG kan snöa NORMALT här nere. Aldrig sådär mjukt virvlande lappvantar och aldrig sådär så snön ligger kvar mer än 24 timmar och definitivt aldrig utan att det blåser motvind oavsett vilket håll du kommer ifrån.) nej jag tänker inte nämna nåt alls om mina klagomål på södern för som alla säger "du har ju själv valt att flytta hit. Take it or leave it". Sant. Men ändå inte.

Det var i alla fall inte det jag skulle skriva om.

Ovanstående stycke är bara en liten obetydlig inledande parentes som inte alls har något med följande huvudstycke att göra.

Vad det egentligen handlar om
är att någon kanske snart inte finns mer.
Jag skulle till och med kunna ta bort det där reserverande kansket. snart finns någon inte mer. punkt slut.

Och jag vet inte vad jag är mest rädd för. Att jag kommer att sakna henne eller att jag kommer att sakna svaren som aldrig ges på frågorna vi alla ställer eller att jag mest är sorgsen över att detta liksom blir ännu en spricka mellan barndomen och mig. Byn och mig. Jag och mig.

Jag vet att det är tabu, att ens tänka tanken, att det kanske inte är personens frånvaro som kommer skapa det största tomrummet.

Men vad har vi tillsammans förutom blodsband? Förutom en drift att leva genom penna och papper och alla ord som finns däremellan? (och är kanske det alldeles tillräckligt. egentligen. kanske mer än tillräckligt)

Man kan ju fråga sig vad det är för poäng med att börja bearbeta något i förhand. Men jag vet ju, att det hur som helst bara är en tidsfråga. Även om jag säger "ja men man vet ju aldrig, hon har ju rest sig upp förut trots att ingen trott det varit möjligt" när mamma ringer och säger att det kanske blir en oplanerad norrlandsresa för mig inom en inte alltför avlägsen framtid, så hör jag ju själv hur lite den meningen egentligen spelar roll.

95 år är ändå 95 år.

Mycket äldre än så blir ingen.

Och vad har jag för rätt att ens göra anspråk på någon form av sorg?

Hur ofta tar jag mig tiden att hälsa på?

Hur ofta är det inte bara av ren pliktskyldighet?

Hur ofta har jag inte fått anstränga mig till bristningsgränsen bara för att våga prata med henne. (och när jag väl gör det. Hur hon lyser upp. Jag vet egentligen inte varför. Jag vet ingenting om hennes inre. Men hon ler när hon ser mig. Kanske är hon bara väluppfostrad, van att hålla uppe en korrekt fasad, kanske är hon faktiskt glad. Vad spelar det för roll? Egentligen. Det är ögonblick av kontakt.)

Hur ofta önskar jag inte att jag någon gång kunde få lära känna henne.

Men hur lätt är det när förutsättningarna för kommunikation ligger på kroppsspråksnivå.

Och hur stora är oddsen för att någon som inte öppnat sig på en hel livstid kommer göra det när rösten knappt finns kvar.

Och hur fascinerad är jag egentligen inte över denna kvinna som ibland påminner mig så mycket om mig själv. Och så ofta inte alls.

Tänker på den där kalla vinterdagen när jag besökte henne på sjukhuset. Året var 2004, två dagar efter nyårsafton som hon hade fått spendera i steril sjukhusmiljö.

"Nog är det vackert här inne i stan på nyårsafton, med fyrverkerierna som syns på himlen även när man bor på högsta våningen", sa hon. "Men nog är det mycket skönare hemma, ute på landet, där är det tyst och fridfullt, lugn och ro. Undrar om man någonsin får komma hem igen. Sitta vid fönstret och se ut över åkrarna. Det är så vackert där hemma."
Och för första gången i mitt liv hörde jag en bristning i hennes röst, såg något blankt och vått lämna spår på hennes kind.

En tyst och mycket stilla gråt. Men fortfarande. En sorg.

Och kanske är det just en sådan gråt som växer inom mig när jag tänker på att någon snart inte finns mer.

En tyst och mycket stilla gråt. Men fortfarande. En sorg.

Och kanske är det samma sak vi gråter över. En hemby som ter sig mer och mer avlägsen. Ett förändrat landskap, inre och yttre. En känsla av att något vi hållit högt håller på att gå oss förlorat. Att en spricka växer och förökar sig.

föreläsning inställd. lärare hade meddelat detta klockan ett i natt per mail. jag hade inte läst det.
jag
inte
glad
när
jag
kom
till
skolan.
fast sen fick jag veta att jag och anamaria ska intervjua tegan & sara på torsdag. då blev jag glad. jag ska ju ändå bara sköta tekniken. anamaria blev något för henne så ovanligt som stum. sen sa hon att hon var glad. egentligen. hon skulle bara sluta vara skräckslagen först.
på vägen hem från stan insåg jag att det ju faktiskt var något så underbart som sol i dag. så jag gick en promenad till hästhagen vid s:t hans backar. men hästarna var utom räckhåll. se men inte röra.
efter tre avsnitt andra avenyn försökte jag mig på att plugga vilket faktiskt brukar vara en av mina starka sidor. det var det inte idag. sen gjorde jag middag. vilket också tillhör en av mina bättre sidor. men nej. inte idag. äcklig kokosmjölksindränkt kikärtsmorotsrisgrytasoppa som efter tre tuggor (om det nu kunde kallas tuggor) kändes som en stor deg i magen. jäsande.
så jag åt tårta istället.
och drack kaffe fastän jag inte borde.
sen försökte jag mig på något så enkelt som att ladda upp bilder på facebook. men jag kom aldrig på hur man skulle göra så jag lade ned det projektet och kände mig lite onormalt korkat för en stund. på datorfronten har jag även idag börjat läsa igenom handbok för InDesign. Oh my. Var tvungen att ta en paus efter fyra sidor. Kunskap måste få tid att sjunka in. eller hur? ja.
Upphovsrätten måste också få tid att sjunka in.
Jag tycker det är lite jobbigt att läsa juridik. Jag får för mig att jag träder över gränserna för vad som är lagligt liksom hela tiden. Ana Maria konstaterade i fredags att det är tur att jag inte läser mer juridik än den här lilla tvåpoängskursen, "du skulle ju inte våga göra nåt överhuvudtaget om du hade koll på lagen"
nej. jag skulle förmodligen alltid stå med lagboken öppen och försöka hitta svaret på om ett steg framåt eller bakåt på nåt sätt skulle kunna vara olagligt.
Jag tycker bättre om att använda sunt förnuft än högtravande lagtexter. 
att känna mig fram liksom.
jag har aldrig tyckt om att någon annan säger åt mig vad jag får eller inte får göra.
det är väl nån slags trotsålder jag får leva med i resten av livet.
men jag tycker inte om att vara olaglig heller för jag är omotiverat rädd för poliser.
jag tror alltid att dom ser mig som en potentiell lagbrytare.
och det är vi väl alla egentligen.
jag är glad att jag inte är polis.
jag tycker inte om att misstänka folk.
jag föredrar att lite naivt lita på att alla har goda avsikter
världen blir liksom lite trevligare då
i alla fall tills motsatsen är bevisad

jag återupplever en fredagkväll som för två år sedan var en ren vardaglighet för att inte säga förutsägbarhet för mig. jag ensam hemma med en god middag. jag och några glas vin. jag och en påse chips. jag och en film. och framförallt jag och orden. jag skrev mig genom helgkvällarna medan andra levde det riktiga studentlivet på ute nationerna. det var inte helt ouppskattat då heller, trots att jag ibland undrade om det var nåt fel på mig. att det är nåt fel på den som är ensam. att det är ens eget fel.
det var det i och för sig. på sätt och vis.
jag orkade ju inte anstränga mig för att hitta vänner.

nu för tiden önskar jag att sådana fredagkvällar kom oftare. tiden för eftertanke. tiden för att gå in i mig själv. tiden för att inte vara så effektiv. så arbetsnarkomanaktig. tiden för att formulera mig. tiden för orden.

jag sitter och läser igenom alla de oändliga mängder skrivblock jag samlat på mig under åren. ett underbart sätt att lära känna sig själv igen. jag ser mitt ständiga mönster. självförtroendet pendlar mellan storhetsvansinne och värdelöshetskänslor. år efter år.

men så hittade jag en helt underbar sida i ett gammalt skrivblock.

1 januari 2004. bara tre meningar. men dom är underbara.

"jag ska inte bli något stort.
jag är redan stor.

kanske ska jag bli större"

jag minns till och med när jag skrev just dom meningarna.

det var i bakfyllan efter nyårsnatten. det hade blivit nyårsdagskväll men jag var fortfarande seg. Jag hade bakat stora mängder scones, satt på en köksstol, ensam vid spisen på morkullevägen i Umeå, rökte under fläkten, drack ett glas vin. åt scones. Och skrev.

lovely.