frithiof

på min väg hem i den iskalla blåsten och med frysta tår blev jag stoppad av en äldre man utanför domkyrkan idag. 
Jag såg att han tittade på mig långt innan jag var framme vid honom.
Och så stannade han mig, log och sa:

"Vad glad man blir av att se dig med den där vackra färgglada sjalen!"

Jag log tillbaka och svarade 

"Vad bra!" (ja, så här i efterhand låter det ju som ett ganska töntigt svar. men man är ju inte van att främmande människor tilltalar en på det sättet så hjärnan står ju liksom stilla. )

Sedan fortsatte jag gå den långa kalla vägen hem. Med ett varmt stort leende på läpparna. 

Så lite kan betyda så mycket.