frithiof

jag återupplever en fredagkväll som för två år sedan var en ren vardaglighet för att inte säga förutsägbarhet för mig. jag ensam hemma med en god middag. jag och några glas vin. jag och en påse chips. jag och en film. och framförallt jag och orden. jag skrev mig genom helgkvällarna medan andra levde det riktiga studentlivet på ute nationerna. det var inte helt ouppskattat då heller, trots att jag ibland undrade om det var nåt fel på mig. att det är nåt fel på den som är ensam. att det är ens eget fel.
det var det i och för sig. på sätt och vis.
jag orkade ju inte anstränga mig för att hitta vänner.

nu för tiden önskar jag att sådana fredagkvällar kom oftare. tiden för eftertanke. tiden för att gå in i mig själv. tiden för att inte vara så effektiv. så arbetsnarkomanaktig. tiden för att formulera mig. tiden för orden.

jag sitter och läser igenom alla de oändliga mängder skrivblock jag samlat på mig under åren. ett underbart sätt att lära känna sig själv igen. jag ser mitt ständiga mönster. självförtroendet pendlar mellan storhetsvansinne och värdelöshetskänslor. år efter år.

men så hittade jag en helt underbar sida i ett gammalt skrivblock.

1 januari 2004. bara tre meningar. men dom är underbara.

"jag ska inte bli något stort.
jag är redan stor.

kanske ska jag bli större"

jag minns till och med när jag skrev just dom meningarna.

det var i bakfyllan efter nyårsnatten. det hade blivit nyårsdagskväll men jag var fortfarande seg. Jag hade bakat stora mängder scones, satt på en köksstol, ensam vid spisen på morkullevägen i Umeå, rökte under fläkten, drack ett glas vin. åt scones. Och skrev.

lovely.