frithiof

föreläsning inställd. lärare hade meddelat detta klockan ett i natt per mail. jag hade inte läst det.
jag
inte
glad
när
jag
kom
till
skolan.
fast sen fick jag veta att jag och anamaria ska intervjua tegan & sara på torsdag. då blev jag glad. jag ska ju ändå bara sköta tekniken. anamaria blev något för henne så ovanligt som stum. sen sa hon att hon var glad. egentligen. hon skulle bara sluta vara skräckslagen först.
på vägen hem från stan insåg jag att det ju faktiskt var något så underbart som sol i dag. så jag gick en promenad till hästhagen vid s:t hans backar. men hästarna var utom räckhåll. se men inte röra.
efter tre avsnitt andra avenyn försökte jag mig på att plugga vilket faktiskt brukar vara en av mina starka sidor. det var det inte idag. sen gjorde jag middag. vilket också tillhör en av mina bättre sidor. men nej. inte idag. äcklig kokosmjölksindränkt kikärtsmorotsrisgrytasoppa som efter tre tuggor (om det nu kunde kallas tuggor) kändes som en stor deg i magen. jäsande.
så jag åt tårta istället.
och drack kaffe fastän jag inte borde.
sen försökte jag mig på något så enkelt som att ladda upp bilder på facebook. men jag kom aldrig på hur man skulle göra så jag lade ned det projektet och kände mig lite onormalt korkat för en stund. på datorfronten har jag även idag börjat läsa igenom handbok för InDesign. Oh my. Var tvungen att ta en paus efter fyra sidor. Kunskap måste få tid att sjunka in. eller hur? ja.
Upphovsrätten måste också få tid att sjunka in.
Jag tycker det är lite jobbigt att läsa juridik. Jag får för mig att jag träder över gränserna för vad som är lagligt liksom hela tiden. Ana Maria konstaterade i fredags att det är tur att jag inte läser mer juridik än den här lilla tvåpoängskursen, "du skulle ju inte våga göra nåt överhuvudtaget om du hade koll på lagen"
nej. jag skulle förmodligen alltid stå med lagboken öppen och försöka hitta svaret på om ett steg framåt eller bakåt på nåt sätt skulle kunna vara olagligt.
Jag tycker bättre om att använda sunt förnuft än högtravande lagtexter. 
att känna mig fram liksom.
jag har aldrig tyckt om att någon annan säger åt mig vad jag får eller inte får göra.
det är väl nån slags trotsålder jag får leva med i resten av livet.
men jag tycker inte om att vara olaglig heller för jag är omotiverat rädd för poliser.
jag tror alltid att dom ser mig som en potentiell lagbrytare.
och det är vi väl alla egentligen.
jag är glad att jag inte är polis.
jag tycker inte om att misstänka folk.
jag föredrar att lite naivt lita på att alla har goda avsikter
världen blir liksom lite trevligare då
i alla fall tills motsatsen är bevisad