frithiof

I morse. På cykelvägen med riktning mot kulturanatomen, klockan lite för sent men ändå alldeles för tidigt, var det vårsol i ögonen. På cykelvägen hem, efter juridikföreläsning och "krismöte", var det motvindssnö, piskande vinter. Pedalerna stod stilla i backen upp mot Kung Oskars bro fastän benen rörde sig som på det värsta träningspasset...

Nej, jag tänker inte säga det igen. Jag tänker inte nämna nåt om jävla skitskåne som aldrig kan bestämma sig och aldrig kan göra nåt ordentligt (börjar förstå varför skåningar hatar snö. JA MEN för att det ALDRIG kan snöa NORMALT här nere. Aldrig sådär mjukt virvlande lappvantar och aldrig sådär så snön ligger kvar mer än 24 timmar och definitivt aldrig utan att det blåser motvind oavsett vilket håll du kommer ifrån.) nej jag tänker inte nämna nåt alls om mina klagomål på södern för som alla säger "du har ju själv valt att flytta hit. Take it or leave it". Sant. Men ändå inte.

Det var i alla fall inte det jag skulle skriva om.

Ovanstående stycke är bara en liten obetydlig inledande parentes som inte alls har något med följande huvudstycke att göra.

Vad det egentligen handlar om
är att någon kanske snart inte finns mer.
Jag skulle till och med kunna ta bort det där reserverande kansket. snart finns någon inte mer. punkt slut.

Och jag vet inte vad jag är mest rädd för. Att jag kommer att sakna henne eller att jag kommer att sakna svaren som aldrig ges på frågorna vi alla ställer eller att jag mest är sorgsen över att detta liksom blir ännu en spricka mellan barndomen och mig. Byn och mig. Jag och mig.

Jag vet att det är tabu, att ens tänka tanken, att det kanske inte är personens frånvaro som kommer skapa det största tomrummet.

Men vad har vi tillsammans förutom blodsband? Förutom en drift att leva genom penna och papper och alla ord som finns däremellan? (och är kanske det alldeles tillräckligt. egentligen. kanske mer än tillräckligt)

  

Man kan ju fråga sig vad det är för poäng med att börja bearbeta något i förhand. Men jag vet ju, att det hur som helst bara är en tidsfråga. Även om jag säger "ja men man vet ju aldrig, hon har ju rest sig upp förut trots att ingen trott det varit möjligt" när mamma ringer och säger att det kanske blir en oplanerad norrlandsresa för mig inom en inte alltför avlägsen framtid, så hör jag ju själv hur lite den meningen egentligen spelar roll.

95 år är ändå 95 år.

Mycket äldre än så blir ingen.

Och vad har jag för rätt att ens göra anspråk på någon form av sorg?

Hur ofta tar jag mig tiden att hälsa på?

Hur ofta är det inte bara av ren pliktskyldighet?

Hur ofta har jag inte fått anstränga mig till bristningsgränsen bara för att våga prata med henne. (och när jag väl gör det. Hur hon lyser upp. Jag vet egentligen inte varför. Jag vet ingenting om hennes inre. Men hon ler när hon ser mig. Kanske är hon bara väluppfostrad, van att hålla uppe en korrekt fasad, kanske är hon faktiskt glad. Vad spelar det för roll? Egentligen. Det är ögonblick av kontakt.)

Hur ofta önskar jag inte att jag någon gång kunde få lära känna henne.

Men hur lätt är det när förutsättningarna för kommunikation ligger på kroppsspråksnivå.

Och hur stora är oddsen för att någon som inte öppnat sig på en hel livstid kommer göra det när rösten knappt finns kvar.

Och hur fascinerad är jag egentligen inte över denna kvinna som ibland påminner mig så mycket om mig själv. Och så ofta inte alls.

Tänker på den där kalla vinterdagen när jag besökte henne på sjukhuset. Året var 2004, två dagar efter nyårsafton som hon hade fått spendera i steril sjukhusmiljö.

"Nog är det vackert här inne i stan på nyårsafton, med fyrverkerierna som syns på himlen även när man bor på högsta våningen", sa hon. "Men nog är det mycket skönare hemma, ute på landet, där är det tyst och fridfullt, lugn och ro. Undrar om man någonsin får komma hem igen. Sitta vid fönstret och se ut över åkrarna. Det är så vackert där hemma."
Och för första gången i mitt liv hörde jag en bristning i hennes röst, såg något blankt och vått lämna spår på hennes kind.

En tyst och mycket stilla gråt. Men fortfarande. En sorg.

Och i det ögonblicket förstod jag henne mer än jag någonsin förstått.

Och kanske är det just en sådan gråt som växer inom mig när jag tänker på att någon snart inte finns mer.

En tyst och mycket stilla gråt. Men fortfarande. En sorg.

Och kanske är det samma sak vi gråter över. En hemby som ter sig mer och mer avlägsen. Ett förändrat landskap, inre och yttre. En känsla av att något vi hållit högt håller på att gå oss förlorat. Att en spricka växer och förökar sig.

Blir ett oöverblickbart gap mellan nu och då, här och där, jag och mig, mellan två landskap, inre och yttre.
En rädsla för att aldrig komma hem igen.
På riktigt.

Hon lever än. 
Men jag kommer som vanligt inte på riktigt förstå vad det betyder förrän det är för sent.
Och kanske är det därför jag börjar bearbeta i förväg.
För att inte allting bara ska kännas som en efterkonstruktion.

Jag kommer att sakna.
Den jag aldrig lärde känna.
På ett något annorlunda sätt. Men fortfarande. En saknad.

och jag vet. jag vet! att jag kan låta högtravande och dramatisk.
men tillåt mig.
 
tillåt mig.