sjuuuuk
dessutom tror frida att det är mer än en vanlig förkylning. frida har nämligen fått för sig att allt arbete i trädgården med en massa damm som rördes upp när hon krattade löv under träden har smittat henne med råttpest.
Frida är känd för sin hypokondri.
Men det hjälper inte för Frida har den lika mycket ändå.
och nu har en tanke börjat gro och växa och sprida sig i hela hennes hjärna.
att hon inte ska kunna genomföra sin kurs i förlags- och bokmarknadskunskap som liksom var hennes sista livlina inför den stundande karriären för råttpest blir man nästan dödssjuk av och den attackerar gärna njurarna och fridas svaga punkt är just njurarna och man är dödssjuk i minst typ sex veckor och frida kommer måsta hoppa av sin utbildning och katastrofen är redan skedd
i fridas huvud.
ibland vill frida kapa av vissa trådar i huvudet.
dom där katastroftanketrådarna
men i samma stund som hon skriver det tar hon tillbaka det för tänk om det verkligen hände. att några viktiga funktioner i hjärnan slutade fungera. då skulle det kanske vara hennes eget fel för att hon bad om det.
frida är vidskeplig också.
i hennes horoskop (som hon iofs inte tror på) i nån töntig tjejtidning (som frida inte läser) stod det att hon denna månad skulle vara vaksam för hon kunde råka ut för en olycka. Frida tänkte att det där tror jag inte på. Men faktum är att frida har blivit vaksammare.
och en vaksammare frida är inte bra
för övrigt tror frida att hon har blivit en stuntman för actionfilmer. ja det måste ju vara så. varför skulle hon annars kasta sig över kanten på sin loftsäng mitt i natten och hoppa ner på golvet istället för att ta stegen när hon drömde att det var något farligt i sängen som hon måste fly ifrån.
frida fick ett blåmärke
och nu funderar hon på att sätta stängsel runt sängen och låsa grinden innan hon somnar.
det är ju livsfarligt.
att vara stuntman
i sömnen dessutom.
nu ska frida läsa upphovsrätt.
det som är bra med upphovsrätt är att det inte riskerar trigga igång några hypkondriska katastroftankar.
tror Frida än så länge i alla fall.
men man vet aldrig
tanken finnas alltid sin väg
den är outgrundlig
precis som gud
fast gud finns ju inte
gör tanken det då?
jag har aldrig velat bli jurist
hur motiverar man sig att läsa om upphovsrätten när man bara förstår hälften av texten och efter några sidor inser att tankarna förskjutits till dom där romanerna man köpte på bokrean igår.
jag har ju i alla fall fått bevis på att juridikstudier inte är något för mig. inte för att jag någonsin trott det men...
ute blåser det stormvindar igen och det sägs att det är så här det kommer fortsätta i framtiden med dom allt varmare vintrarna. kan man ens tala om vintrar längre? inte här nere i skåne i alla fall. när jag kom tillbaka hit efter julen i norrland läste jag i tidningen att det fortfarande rent vädermässigt var höst här fortfarande. vi får skriva om våra årstider till tre och våra barn och barnbarn kommer väl tro att snö är lika verkligt fenomen som vi tror att tomtar och troll är.
jag tror att skåne kommer bli outhärdligt och folk kommer att slåss om tomter i norrland. ja... eller nåt sånt. jag kanske rusar iväg i mina undergångstankar. jag kanske ofta rusar iväg i tankarna.
jag rusar även med benen. halvspringer fram även när jag inte alls har bråttom. jag läste nånstans att det är typiskt för människor födda i jungfruns tecken. liksom det är vanligt med haltande gång. jag har ju ett ben som är längre än det andra så haltar gör jag ju också. men jag vet inte. jag tror mitt halvspringande, min hjärtat i halsen andning, har med något helt annat att göra.
men visst vore det fint att kunna skylla allt på hur stjärnorna stod på himlen när man föddes.
fyll en kasse med böcker för 33 kronor
Hur som helst
jag lyckades cykla hem i regnet med mina kära böcker utan att dom tog nämnvärd fuktskada.
då slår det mig
vart ska jag ställa dom?
mina bokhyllor har varit överfulla en längre tid redan.
jag har varken råd eller plats för fler bokhyllor.
vad har jag för alternativ? slänga ut loftsängen och smälla upp bokhyllor över hela den då frilagda väggen.
men vart ska jag då sova?
på soffan i hallen?
jag kanske ska göra om hela mitt rum till bibliotek eller varför inte antikvariatbokhandel?
ja varför inte antikvariatbokhandel?
fast jag vill ju inte bli av med alla mina böcker.
jag drunknar i böcker.
jag älskar det
men jag hatar oordning.
hur som helst. jag är grymt nöjd över dagens inköp.
det är precis som den där äldre mannen som stank parfym sa:
det är ett gift. böcker är ett gift.
uppgång och fall
vad nu lycka är.
men jo.
jag är lycklig.
det är märkligt att kunna vara det och samtidigt hela tiden bära på nåt tungt.
en märklig paradox.
jag tänker inte ens försöka förstå.
eller jo.
jag försöker hela tiden.
jag tycker om att förstå saker.
jag vet inte. det är söndag igen
det kanske är det som är den alldeles uppenbara enkla förklaringen
jag har alltid hatat söndagar.
get the party started
och framför mig ligger en helt och hållet hundraprocentigt ledig helg det är helt fantastiskt underbart otroligt. och om stormen inte blir värre imorgon ska jag åka till malmö på småförlagsmässan.
grymt!
there is something inside me and I know that it´s good
idag har jag tänkt på saker som
bokmomsen
min alldeles för stora pliktkänsla
jobbansökningar
pocketböcker
mat
att jag tror jag ska svimma
att jag tror jag ser spöken eller så kanske det bara är ett migränsymtom att det börjar blixtra i ögonvrån
den moderna romanen
förlagskrisen
mamma
SPA (would not that be great)
massage
kaffe
magkatarr
att jag borde gå oftare till kyrkan och bara njuta av lugnet där inne bara vara
att jag inte borde känna att jag nu måste skriva "nej jag är inte kristen eller religiös eller nåt, jag vill bara ha lugn och ro"
att det var längesen jag skrev på min roman
att jag inte vet när jag ska ha tid att skriva på min roman
att jag tycker om att sända humorprogram
att jag inte egentligen har tid att sända humorprogram men att det får mig att skratta så mycket att det kanske ger mer än det tar
allt är ju inte tid
har jag tänkt
sen tänkte jag lite på tentan
och på att jag inte orkar plugga bara orkar sova
sen försökte jag sova
men det gick inte
dessutom tänkte jag att jag borde ta anställning som uppstyrare av den inkompetenta personalen på MAX
nu tänker jag att jag har bråttom iväg till radion
in deed
tryckpressar är tråkiga, grannar är intressanta
Ja du, säg det, säg det.
Jag har lagt allt mitt krut på det som intresserat mig. As usual.
By the way för att helt byta ämne så har vi av ren slump hittat grannarnas blogg. ja alltså inte dom tyska välkända grannarnas utan dom över gatan. dom som vi aldrig pratat med. ja förutom A-M som gick över en gång i somras och bad om ursäkt för att hon stått ute på gatan och skrikit mitt i natten varpå deras lampor tändes. dom hade inte hört nånting så hon bad om ursäkt helt i onödan. men det var inte det jag skulle berätta egentligen.
det kan ju tyckas vara lite suspekt att intressera sig för sina okända grannars blogg. men hallå! det är ju hur intressant som helst, förutom att dom faktiskt skriver väldigt poetiskt och tänkvärt och underhållande så känns det väldigt intressant att få en inblick i vilka människor som lever runt omkring en. det enda vi ser är deras grillkvällar i trädgården eller en skymt genom fönsterrutan. men vad lever folk egentligen för liv bakom hemmets fyra väggar. det tycker jag är intressant.
kanske därför jag är en sådan fönstertittare när jag går förbi hus och lägenheter
kanske på grund av mitt fönstertitteri som jag mer än en gång lyckats gå rakt in i en lyktstolpe.
det är inte alls nåt försök att snoka, jag är bara så nyfiken på hur folk har det.
vad säger inredningen i ett hem om de inneboendes personligheter and so on.
det kostar sjuhundra spänn...
...att bli frisk. det skulle naturligtvis vara värt det men när man inte har pengarna spelar det liksom ingen roll att det skulle vara så värt det. och att det bara kostar sjuhundra spänn är ju en sanning med modifikation. sjuhundra per behandlingstillfälle. skulle inte tro att hela mitt tankemönster ställer om sig efter fyrtio minuter hos en terapeut. slutsumman skulle nog ligga på snarare tiotusen.
det skulle fortfarande vara värt det
men jag har fortfarande inga pengar
meningen
Jag vet inte vart jag skulle börja eller vart det skulle sluta. Meningen kom av sig själv för några timmar sedan under en vinkväll med min nya klass. Men hur ska man kunna begära att en mening ska bibehållas i minnet under tiden alkoholen allt mer tar ens sinne i bruk. Nej jag får helt enkelt hitta på nåt nytt.
Jag vet att det handlade om att någonting äntligen fått en mening igen. Att jag känner betydelse i det jag gör. Jag vet att jag håller på att ge mig in i en bransch som i mångt och mycket handlar om allt som jag inte vill vara en del av. Det kan sammanfattas i ordet kommersialisering. Vi har diskuterat litteraturens roll och jag känner hur det bränner i bröstet medan jag försöker finna strategier för att få människor att uppskatta den. Hur gör man? Och varför är det så viktigt för mig att människor läser?
Jag hinner knappt komma hem innan jag finner mig själv beställa två böcker via Internet. En om Sara Lidman i liv och text. En som heter röster från västerbotten.
Kanske har jag beställt just dom två för att jag av någon anledning ikväll låtit tanken föra mig till just den för dessa böcker gemensamma nämnare - västerbotten. Jag tror det var när vi pratade om kommersialiseringen, om starta-egna-förlag-idéerna. Jag vet att jag lätt romantiserar norrland. Men utifrån samtalet fick jag känslan av att det faktiskt finns något mer genuint kvar där uppe. Jag säger inte att kommersialiseringen inte nått dit. Jag vet att den är en del av vår verklighet, oavsett geografi (åtminstone i den västerländska världen). Men ändå, det känns som att det finns ett tomrum att fylla där. Det känns som att den genuina känslan jag söker finns mer där än här. Det kanske bara är vinet. Eller så ligger det något i min känsla.
Man måste söka sig dit där ingen annan söker sig.
På många olika plan.
Och så drar jag mig till minnes den där fantastiska bokhandeln alldeles intill E4:an i Umeå. Och när jag går in på hemsidan inser jag att där finns den, min drömarbetsplats. Ett förlag, ett antikvariat och en bokhandel i ett. Det är inte bara kombinationen av dessa tre som lockar. Det är hela den atmosfär som genomsyrar rummet. Där finns det genuina jag söker. Kärleken till böckerna, den som så lätt verkar glömmas bort när ekonomerna tagit plats på förlagen istället för litteraturälskarna. Jag har aldrig varit särskilt mycket för det stora formatet. Jag vill ha det personliga. En miljö där möjlighet till inflytande finns. Där känslan får finnas. Inte bara strategierna. Jag låter tanken vila. Jag är inte på väg än. Men jag påminner mig själv om att vara vaksam. Att lyssna noggrant på mig själv så jag inte missar vad magkänslan säger.
Jag gör inte det här för att få en fin titel och hög lön.
Jag gör det för att få möjligheten att brinna.
det är viktigt att komma ihåg.
För så länge man fortsätter brinna ordnar sig allt.
"elda under din vrede" börjar betyda något igen
flashbacks. studerandet av genusvetenskap gjorde mig till en tickande bomb. en ofta exploderande bomb.
ilskan över att bli bestulen min historia. ilskan över att inte tas på allvar när jag väljer att studera min historia.
trots att det var en kurs grundad på forskning gjord på akademiska grunder var det ju bara subjektivt tjafs som några bittra kärringar skrivit ner i ett försök att bevara sin offerställning som kvinnor och därmed ha rätt att tycka synd om sig själva. ja det kunde låta så. ofta i diskussioner. det hjälpte inte att man kunde sina referenser och sin statistik. det var fortfarande bara blahakunskap. det manliga perspektivet var det mänskliga. det enda rätta.
min ilska har legat på sparlåga de senaste åren. och det har inte varit hälsosamt. jag har saknat den. jag har saknat mina feministiska glasögon. har tänkt ut strategier för hur jag ska hinna sätta mig in i allt igen.
men jag behövde inte göra nåt. ilskan kom med denna termins kurslitteratur.
jag vet inte hur många gånger, på litteraturvetenskapen, på författarskolan, som jag fått höra att anledningen till de kvinnliga författarnas bristande närvaro i kurslitteratur och på föreläsningar är att kvinnor inte har skrivit i samma utsträckning som män. anledningen till att det knappt finns några kvinnliga författare i litteraturhistorien är helt enkelt att de inte fanns, säger man.
men nu läser jag. att ny forskning visar att det faktiskt var kvinnor som började skriva romaner. redan på 1600 talet skrev kvinnor romaner, och jane austen som anses vara pionjären för den kvinnliga romanen (bara att det finns ett sådant ord!!! vem fan pratar om manliga romaner?!) har visat sig istället vara arvtagerska till en lång tradition av kvinnliga romanförfattare. (det finns över 500 romaner publicerade av kvinnor innan jane austens debut 1811. varför har ingen pratat om dom, har dom legat gömd i nån jävla grotta i flera hundratals år eller?)
De kvinnliga romanförfattarna var så framgångsrika att män som skrev tog sig kvinnliga pseudonymer. tilläggas kan också att romanen hade enormt låg status och ansågs som låg form av litteratur när den började sitt intåg i bokhistorien. när den senare började bli accepterad och kanske till och med respekterad, när den fick prestige, då tog männen över och kvinnorna fick skriva under manliga pseudonymer. inte helt ovanligt fenomen historien igenom att statusen höjs på sysslor när männen börjar utföra dom.
När man talar om romanens begynnelse räknar man från tidpunkten för den realistiska - och manliga - romanens intåg. Kvinnor skrev till en början brevromaner och skräckromaner, men trots att det var långt innan den realistiska romanen kom, ses dom inte som romanens begynnelse.
Jag är så jävla förbannad över att i hela mitt jävla liv blivit bestulen på min historia. det här är bara litteraturhistorien. hur mycket finns det inte inom alla andra områden som aldrig lyfts fram bara för att det utförts av kvinnor. SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!!
Och så säger man att vi har kommit så jävla långt med jämställdheten. Men det spelar ingen roll vilka jävla lagar vi inför så länge vi inte börjar vidga vårt perspektiv. så länge det manliga perspektivet är norm kommer män och kvinnor aldrig att leva under samma villkor. (ja det är ju ingen ny insikt. men jag antar att jag kommit in i min andra våg av feminism. och det är fan på tiden)
Så länge det inte finns några kvinnliga förebilder att blicka tillbaka på genom historien kommer det vara ett helvete att försöka skapa en solid och självklar identitet som kvinna.
förbannad!
nu är det fan dags att börja elda under sin vrede igen.
