frithiof

Var kommer alla polisbilar ifrån och vad söker dom efter tänkte jag när jag under min promenad i förmiddags såg fyra polisbilar varav en piké cirkulera runt monumentet och norra kyrkogården. Jag borde kanske ha kopplat det till dagens datum, men istället tänkte jag att det är väl någon som rymt från nåt fängelse.

När jag senare på eftermiddagen cyklade in till stan och stötte ihop med två polisbilar på ett för polisbilar ovanligt ställe att köra på blev jag ännu mer nyfiken.
Att se sex polisbilar på en dag i Lund hör inte till vanligheterna.

Så jag cyklade hem i hundratjugo för att kolla upp om det stod något på nätet.
det gjorde det.
och såklart hade det med dagens datum att göra.
30 november.
30 november rörelsens årliga marsch från domkyrkan till monumentet och motdemonstranternas lika årliga motstånd. Sju motdemonstranter har gripits samt en person ur 30 november rörelsen.

Monumentet är numera rödfärgat och fjäderbeklätt. Det har också fått en ny text. "Lund nazistfri zon".

Vart var jag när andra människor visade sitt motstånd mot nazismen?

Det är vad jag undrar just nu.

Varför var jag inte där?

jag bytte blogg för att på nåt sätt lyckas föra in mig själv på ett nytt spår.
börja om från början (all over again) och sluta att bara skriva när jag antingen är 
up in the blue eller down with the devil.
Inget mer självömkande och inget mer självtvivel. Inte heller "Hej jag älskar liivet livet älskar mig vi är här för att leva kom jag på just nu och blev så upp över öronen förälskad i mig själv". Nej inget mer av det.
Ungefär så tänkte jag.

Lite mer balanserat lite mer nyanserat lite mer analyserat lite mindre
självupptagenhet
lite mer som betraktare av någon annans verklighet

jag kunde ju skriva lite om vilken musik jag lyssnar på eller en reflektion
kring nån postmodern funktion
vara lite mer akademiskt kvasiintellektuell
eller bara skvallra lite om nån kändis jag sett på stan (like that ever happens)
kanske diskutera utrikespolitiken och våldsstatistiken
kanske dra några fräcka paralleller till nåt jag gjort nån gång
och vad det egentligen säger om mänskligheten
mer än vad det säger något om mig
eller jag vet inte

jag kanske helt enkelt inte skulle ha nån blogg alls.
varför ska alla blogga så förbannat mycket och varför tycks alla tro att
alla andra är så förbannat intresserade av deras vardagliga liv
"ingen vill veta var du köpt din tröja" liksom
egentligen
vem bryr sig om när du steg upp eller vad du åt till frukost
varför bryr du dig om att informera folk om vad du gör istället för att
göra lite mer
för din egen skull

jag men hellre din inköpslista istället för din ångest kanske
hellre vilka låtar du laddat ned senaste timmen
än alla dom där barndomsminnena du tror att du måste släppa taget om och
vet inte varför men nån kanske vet
hellre en god recension av ännu godare litteratur
än en beskrivning av ditt liv utan censur
(fast du gör ju det ändå. censurerar. om du åtminstone inte censurerade så kanske det skulle bli lite liv i luckan)

jag lyckades inte så bra.
med den nya bloggen som skulle ha så mycket nytt innehåll.
och efter att ha råkat komma över massa gamla dagböcker och läst lite här och där
inser jag
att jag månad efter månad år efter år alltid varit som en jojo.
och därför kommer nog bloggen fortsätta vara det också.

och eftersom jag av någon anledning verkar tro att det finns någon som bryr sig om att läsa
så kommer jag såklart fortsätta skriva
för det verkar ju som att jag av någon anledning
har nåt behov av det.

precis som alla andra i den här internetbaserade världen.

Och jag som är så emot internet.

Yeah right! Eller hur.

Jag är lika lurad som alla andra.

kanske kan man leva genom andras liv
genom deras berättelser och erfarenheter och handlingar
jag antecknar allt du säger
glöm inte det

kanske blir du en tiondel av en karaktär i nån bok en dag
kanske blir du historien jag aldrig lyckas avsluta
kanske förvränger jag det du sagt till något jag mycket hellre vill höra
och kanske låter jag dig ta besluten jag hela tiden undviker
att ens fundera över
kanske blir du en bifigur en statist
en a-lagare på parkbänken någon passerar en kylig decembermorgon
som man tycker synd om men glömmer bort när man rundat hörnet
kanske blir du den där första kärleken som inte kan skrivas ner
eller demonen som inte syns
kanske blir du det sista huset på den där avtagsvägen jag aldrig vågar undersöka
eller en markering på kartan
ett mål jag ska nå en dag
kanske blir du bara ett ord
kanske blir du en triologi
en prolog
en monolog
ett komma eller en punkt
ett mellanrum som aldrig fylls ut
kanske blir du ett förflutet som ständigt flåsar i nacken
en framtidsdröm
ett nu
eller något att berätta för barnbarnen
någon annans förstås
i någon annans liv
i ett riktigt liv

kanske blir det bara skit av allt.
men då bryter vi mitt i repetitionen och tar en fikapaus
stryker några meningar eller hela akter

påbörjar ett nytt manus

och kanske får du huvudrollen

Det händer inte ofta. Men när det väl gör det. Hur någon skriver genom mig till mig om mig. Utan att veta om att jag existerar. Hur spegelbilderna kan tillhöra flera åt gången. Hur jag blir påmind om meningen med allt. Att det finns en mening med allt. Precis som E-A alltid sagt. När man bara lär sig se meningen med allt. Då kan den gråaste pissigaste morgonen bli en hoppfull fortsättning på en dag som vaknar till liv. Levande liv. Sakta men säkert.

En väglös resa, en mållös höst, ett irrande sökande man inte ens längre orkar irra runt i. Till och med det blir ett steg mot en lösning man ännu inte vet av och kanske inte vågar tro på fullt ut men ändå tror på. För att man inte har något annat val. För att man inte kan förlora tron. Hoppet. Då har man förlorat allt och jag är inte där än. Jag vill vinna. Jag vill alltid vinna. Trots att det aldrig varit någon tävling. 

Jag måste vara en vinnare.

Jag måste tro.

Hur mina planer slogs omkull och jag följde kaoset istället för ordningen. Hur en bok inte lät sig finnas och gav utrymme för en annan istället. En som jag var på väg att välja bort men inte kunde. För den liksom skrek i hela magroten på mig. TA mig. Skrek den. För helvete du behöver mig!

Och jag behövde.

Behövde byta plats. Inte gå till samma gamla inbodda café och leta efter den där stolen i hörnet precis vid värmande element och uppsikt över allt och alla men ändå i fred. En plats att få vara ifred på. Jag väljer alltid dom platserna. Om dom inte finns går jag därifrån.

Men jag gick någon annanstans och jag valde inte plats jag bara satte mig ned på den enda lediga. Jag öppnade boken och läste från pärm till pärm. Vek hundöron på varannan sida för att kunna gå tillbaka. För att inte glömma.

För att få möjligheten att bli bekräftad, provocerad, hoppfull, nedslagen, falla och resa mig i samma andetag och resa rakt ner och upp genom alla minnen och alla dagar och kanske förstå och kanske tröttna och kanske bestämma mig. Kanske slå den där knytnäven rakt in i väggen. Hårt och om och om igen. Och kliva igenom. Ut på andra sidan.

Boken heter Tåla Mod. Författaren Amanda Ooms.

Citaten är oräkneliga.

"Att inte använda gåvorna man fått är ett brott."

" Jag skulle önska att alla gjorde det. Stannade kvar i ensamheten. Stannade kvar i den egna natten tills gryningen kom. Stanna kvar i mörkret tills det blir ett ljust mörker. Tills det inte skrämmer överhuvudtaget. Konkret möta upp med den egna utmattningen och ta den på allvar. Att inte vara envist duktig utan bara klara av att äta och sova och skita tills tröttheten släpper på djupet. Att vara i sin litenhet. Att göra sig vän med sorgen. Den gamla sorgen som ändå i all evighet måste få följa med. Att plötsligt förlåta. Verkligen förlåta och då menar jag även sig själv. Att konstatera längtan som ett brinnande träd. Inte som en frusen sjö."

"Önskar ilska. Önskar mer ilska. Önskar förmågan att bränna ner ett helt fält med en enda obetvinglig tanke. Tröttheten är alltid i vägen. Uppgivenheten tar över. Det förbannade förlåtandet tar över och glöden ligger kvar som ett par vackra ögon. Ögon som ser runt hörnet. Ögon som ser genom väggar. Ögon som inte stänger sig när de sover. Ögon som inte behöver blinka. Ögon som föddes övergivna. Ögon som söker ett nytt liv. Som klänger sig fast likt en drunknande apa. Ögon som ser mig. Ser allt. Ser minsta ansats. Som trycker sig in under naglarna. Glödande försöker de komma in. Glödande försöker de vara ilskan och hetsar mig. Hetsar mig runt jordklotet. Hetsar mig in i närmaste handflata. Hetsar mig in i allt som kan tänkas vara svalkande. Hetsar mig. Jag koncentrerar mig. Jag försöker. Jag presterar. Jag kollapsar. Med alldeles för lite ilska. "

"Om man aldrig gör färdigt något växer man inte. Om man inte avslutar något kan man inte berömma sig själv och därför sträcka på sig och bli stadig i blicken. En måndag blir aldrig början på veckan om man lever så. Allt blir ändlöst. Ingenting har en början. Man måste ha en början. Man måste göra tydliga avslut. Ofta."

"Jag skulle så gärna vilja att det blev helt tyst. Inom mig. Jag skulle så gärna hitta den där famnen inom mig. Jag skulle så gärna tillhöra evigheten utan att det lät storslaget. Var det inte så det var en gång. Var det inte så att jag befann mig där. Var det inte så att tystnaden slogs sönder. Inte som av en händelse som av ett plötsligt slag. Nej. Det var en gradvis stigande rytm. Nu är det aldrig tyst. Nu är det som det är. Jag skall hitta den där famnen inom mig. Jag skall göra det."

?-         jag vill vara stolt över att jag inte ger mig.

?-         Det är skönt att du äger förmågan till att hoppas.

?-         Ibland känns det som om jag är dum i huvudet.

?-         Har någon sagt det?

?-         Kanske inte rakt ut, sådär. Men jag ser vad dom tänker.

?-         Dom flesta människor är alltför upptagna med att själva överleva.

?-         Men man får för sig att dom tycker saker.

?-         Tvivel måste nötas ner.

?-         Hur menar du?

?-         Tvivel kommer ur osäkerheten. Man måste först bli fullständigt trött på den för att orka ta sig an den.

?-         Jag vet vad jag vill, men jag hamnar på omvägar. Jag ska lägga min kraft på det glada nu...tänkte jag. Det får vara slut på allt jävla självömkande nu.

?-         Det är svårare än du tror. Hur ska du orka med det? Det går inte att lägga sin kraft på att uppnå glädje. Den kommer någon annanstans ifrån. Den kommer av sig själv om du tillåter den.

?-         nu försöker jag rädda mig själv. Det där är ju också tjatigt, bitterheten är det allra...

?-         Kommer du att klara av att undvika den? Är du inte rädd för att du aldrig får klart ditt eget arbete också?

?-         Rädd för vadå?

?-         Rädd för att du kanske inte kan skriva. Rädd för att du kanske inte har förmågan att slutföra den där texten som du drömmer om att slutföra. Rädd för att du kanske inte har något att förmedla världen. Du kanske aldrig skriver färdigt något eget.

?-         Fuck you... du försöker bara skrämma mig.

"Växtvärk. Det fattas kraft. Det fattas tid. Det fattas en önskan. Det finns ingen längtan. Det finns en orsak. En giltig orsak."

?-         Jag brukar gråta ibland för att det alltid pågår så många tankar, hela tiden. Att det aldrig blir tyst i min hjärna... det pågår... och pågår.

?-         Det är bra underhållning.

?-         Nej, för fan. Säg inte så.

?-         Du måste bara arbeta hårdare.

?-         Jag orkar inte mer.

?-          Det är för att du inte har bestämt dig tillräckligt.

?-         Vadå, bestämt mig för vadå?

?-         Det är just det det handlar om.

?-         Jag vill så mycket...

?-         Men gör det då!

?-         Alla människor känner så här, eller hur?

?-         Ja, men det är inte alla som bestämmer sig.

?-         Jag vill inte vara ensam, och jag vill göra något... något stort.

"Behovet efter trygghet. Det går inte att lyfta eller tvinga en annan människa in i ett nytt skede. Det måste varje människa acceptera till slut. Det går inte att rädda någon från ett skit. Det går inte heller att närma sig någon som inte lyft sin egen kropp och själv vidare in i gryningens öppning. Den ständiga födelsen på nytt. Varje natt. I drömmen fram till vaknandet. Varje natt. Som om det handlade om ett barn som måste växa upp om och om igen. Varje natt. Möjligheten till ett nytt avsnitt. Vid varje soluppgång avgörs det vilka som är med på att inte låtsas. Vilka som bågar börja dagen utan hyckleri eller låtsasmod. Dagen tillägnas dem som genast belönas genom att tillitsfullt länkas till trygghet."

"Ingen bitter mun. Ingen kompromiss. Ingen bindning till någon som tar makten över mig. Om det så innebär ensamheten. Om det så innebär stillestånd. Om det så innebär inbördeskrig. Om det så innebär träsket. Om det så innebär en ändlös förvirring. Det finns en lösning. Visst finns det en plats där regnbågen börjar. Visst finns det en vila. Visst finns det en mening i att hålla fast vid denna kokande envishet. Visst finns det en mening med mitt liv. Visst finns det någon som kommer att uppskatta allt detta letande. Visst finns det en avgörande dag. Visst kommer jag inte att vara så utmattad att jag då missar den. Visst är det så att jag inte är helt dum i huvudet. It will all make sense in the end. Ingen bitter mun. Ge mig ingen ånger."

Och allt det här påminner mig om. Skrivandet. Hur jag vill skriva något som bekräftar någon. Som provocerar någon. Som gör någon hoppfull och nedslagen. Som slår någon till marken som reser någon upp i samma andetag som får någon att resa rakt ner och upp genom alla minnen och alla dagar och får någon att kanske förstå och kanske tröttna och kanske bestämma sig. Skriva något som får någon att kanske slå den där knytnäven rakt in i väggen. Hårt och om och om igen. Får någon att kliva igenom. Ut på andra sidan. Och om inte det. För att citera en vän. Skriva något som får någon att kasta ut huset genom fönstret.

I fyllan får jag insikter

det självklara träder fram och jag känner att jag kommer att våga

dia psalma får mig att vässa armbågarna och ge mig in i det där folkhavet som i vanliga fall kväver mig

jag dansar min hårbotten svettig och sjunger med även i de textrader jag aldrig lärt mig

"slå dig fri" sjunger dom "slå dig fri emelie"

Och jag höjer en näve i luften och tänker

Jag ska slå mig friast i världen

Jag ska utrota alla osynliga väggar som blir tjockare för var dag

Jag känner att jag vågar att jag kan

För i fyllan är jag världens starkaste man

Och när jag lutar mig över inspelningsutrustningen och trycker på dom rätta knapparna

Ser jag hur jag slår en volt vänder om byter spår

Blir ljudtekniker

Blir målare

Blir snickare

Blir hästmassör

Blir något otippat

Jag vill bli något otippat säger jag och dricker fler öl än fyllan kräver

På en uteservering i november och

Jag röker mellan varje snus och vet att det bara slutar i dagenefterångest

Men inte där än nej jag är inte där imorgon än

Så jag håller ut jag häller i jag fyller på jag säger skål

Och jag säger att jag inte vet vad jag vill jag vill bara

Bli lämnad ifred

Kan jag inte bara få mocka skit i ett stall och bli lämnad ifred

Och hela kroppen skriker lämna mig ifred

Överlämpa kraven och pressen och stressen på någon annan

För jag har ingen lust att prestera på andras villkor

Hela kroppen skriker insikter och jag cyklar hem med den där fyllerösten i båda öronen

Att nu är det dags för lite mod och lite bot och bättring

Nu är det dags att följa impulserna som fått ligga och gro så länge att de inte längre är impulser utan planer jag ägnar min tid åt att detaljera tills det blivit uttjatat och

Inte alls så galet spontant

Sådär galet spontant som jag vill att svaren ska kasta sig över mig

Men det enda som kastar sig över mig är

Huvudvärk och jag säger

Jag ska sluta dricka

Jag ska sluta

få insikter
som alltid slutar

I brustna illusioner.