när folk litar på folk blir det nog folk av dom tillslut
för mest tycker jag om att man kan få betala flera dagar efter att man handlat.
"jag vet var din brevlåda bor" liksom...
tycker om känslan av att folk litar på en.
som boksnubben på clemenstorget. han som lät mig springa iväg med tio böcker trots att jag inte hade några pengar.
"kom tillbaka senare i dag när du tagit ut pengar eller kom nästa vecka. jag är här då igen." sa han och jag tittade förvånat på honom och sa "litar du på att jag kommer tillbaka då?"
"man måste lita på människor" svarade han.
såna människor tycker jag om.
detta kanske förkarar varför jag blir lätt uppretad av det faktum att varje gång jag skriver in att jag jobbat en dag på timrapporten måste någon av de andra anställda signera längst ut på sidan så att chefen sen vet att jag verkligen varit på jobbet och inte bara skrivit att jag jobbat.
jag undrar varför dom anställer folk som dom inte kan lita på?
"jo men det har ju hänt en gång att nån hade skrivit att den jobbat fastän den inte hade jobbat så därför måste vi ha det här systemet."
Om jag var chef skulle jag tänka att den som skrivit fel säkert gjort det av misstag och även om det inte hade varit av misstag skulle jag hellre betala ut en extra dagslön nån enstaka gång och riskera att det händer än att visa misstro mot samtliga timanställda.
Det är så jävla förnedrande.
Jag tycker inte om människor som inte litar på människor.
hellre naiv än misstänksam
ta en kaka
på jobbet.
pensionär: ta en kaka
jag: ja det vore gott. tack så mycket.
pensionär: ta en kaka till.
jag: ja...en till kan jag ta.
pensionär: ta fler kakor.
jag: nej tack, nu är det bra.
pensionär: men det kan bli bättre.
jag: ja det har du ju rätt i. jag tar en till.
nöjd
ikväll har jag sett tre avsnitt av ebba och didrik på svt:s hemsida. men nu måste jag vänta en vecka på att nästa avsnitt ska läggas upp. ebba och didrik är ju en helt fantastisk dramaserie. jag minns den som en av dom starkast lysande från barndomen och jag minns vårt fyra timmar långa ebba och didrikmaraton i markus lägenhet i sköldinge. Och när det sista tillgängliga avsnittet var slut idag utbrast jag i ett besviket "Neeeeeej" högt för mig själv och tänkte "hur ska jag orka vänta en vecka på nästa".
Jag önskar att jag själv hade skrivit den serien. Eller åtminstone kunde skriva en liknande serie nu. Det kanske borde bli nästa projekt.
ikväll har jag också skrivit ihop en jobbansökan som går till historien som den första jobbansökan jag är nöjd med. Och oavsett hur det nu går med det där jobbet som jag faktiskt vill ha så känner jag att jag växte några centimeter bara genom att skriva om mig själv på ett ickeförminskande och oförskämt självsäkert sätt.
nöjd.
Ven
Hursomhelst. Ven är fantastiskt. Som en sagoö med fantastisk natur, mysiga hamnar och totalt befriad från stress. Naturen är bra för själen. Att röra sig är bra för själen. I alla fall för mig. Jag kände att det trots allt är på landet jag hör hemma. Jo men så är det. Kanske inte konstigt när jag bott på landet i 19 år. Dofterna, vindarna, synerna, djurhagarna, grusvägarna. Det är där jag kommer till ro. Det är ju bara fan att det ska vara så svårt att vara spontan när man bor bortom goda buss- och tågförbindelser och sånt. Det är liksom lite besvärligare. Och eftersom jag är lite bekväm av mig i vissa lägen passar stadslivet mig också.
Det är ju fan att man inte kan samla allt det goda på en plats. Så slipper man känna sig splittrad och alltid längta dit där man inte är.
har jag sagt att jag älskar djur
och såhär lycklig blir jag bara av att se på hästar. det är som medicin för själen.
när man inte vet...
det är det värsta. att bryta ihop med kitchencleaner i ena handen och disktrasa i den andra. droppa golvet blött och viska helvetehelvete fan. vad fan är det? att inte veta varför allting blir sådär mörkgrått igen. inte veta varför det man trott sig älska helt plötsligt inte lockar längre. och att ändå på nåt sätt förstå precis. och att känna skam över ensamheten. över att tänka den och att skriva ner den. säga:jag är ensam på ett sätt som jag alltid varit ensam och om jag alltid varit det kommer det att fortsätta alltid vara så?
upptäcka för tusende gången att det finns några få. nyckelpersonerna. och när dom inte är närvarande blir det där som en gång kändes som ett stort nätverk av vänner helt plötsligt ett tomrum. jag är en andrahandsvän. en sån som för det mesta blir bjuden på fester och videokvällar och parkhäng och allt vad det nu kan vara, genom någon annan. mina vänner är ofta mina vänners vänner i första hand.
och jag är inte ute efter medömkan. inte ute efter "så jävla synd om mig"
det är bara så jag är. alltid varit.
jag vet inte hur man underhåller ytliga kontakter så att dom kan utvecklas till en såndär kravlös men ändå fungerande relation där man faktiskt kan slå upp ett nummer i telefonboken på måfå och säga "tja, läget? lust att hitta på nåt vad som helst!"
jag har aldrig varit typen som bjudit in mig själv.
aldrig varit den som orkat lägga energi på nåt som inte känns från början. som ett klick. som ett bombnedslag. som en stark känsla av själsfrände. eller i alla fall nåt åt det hållet. nåt åt det hållet att jag inte behöver anstränga mig, att jag bara behöver vara jag och att det räcker mer än väl.
och kanske är det så jag vill ha det. så det måste vara i en värld där man inte både kan äta kakan och ha den kvar.
och kanske är det därför jag står där med kitchencleaner i ena handen och disktrasan i andra handen och lyssnar på käck radio och städar i tron om att jag verkligen längtat efter att få städa och försöker verkligen, kanske går det med en kopp kaffe till, en extra snus, kanske går det om jag sätter på rätt låt,
men det går inte
det går inte att lura sig själv.
det går inte att älska ensamheten när den inte är självvald.
när man vet att telefonen inte kommer att ringa.
när man kollar igenom hela jävla telefonboken bara för att inse att hälften av numrena är till såna man tappat kontakten med, såna man halvkänner genom nån man tappat kontakten med, såna man visste redan när man lade in numret att man aldrig skulle ringa till men ändå av nån jävla anledning skrev upp (som att antalet nummer och namn i telefonboken avgör hur lyckad du är som människa men det går ju för helvete inte att lura sig själv.)
det går inte att älska ensamheten när den inte är självvald.
welcome home
kråkslottet mötte mig med unken, instängd doft när jag kom hem igår efter en veckas roadtrip. jag var trött och hade fått för mig att jag hade en fästing under ögonlocket samt att luftrörsirritationen som förmodligen orsakats av alldeles för mycket air condition i bilen egentligen var en kamouflerad lunginflammation. jag öppnade alla fönster och dörrar på nedervåningen i hopp om att få in lite luft men sov knappt en blund på hela natten pga värmen.
behöver jag nämna att jag dessutom hade drabbats av back in reality post party depression
och jag vet inte varför, det var ju knappast som att det gjorde allting så jävla mycket bättre... men jag bestämde mig i alla fall för att spendera kvällen med åtta sidor specificerad teliaräkning.
det är bara sådär det är att komma hem till ensamheten och stillheten efter en vecka i ständig rörelse, på ständigt besök i andras liv, dom där liven jag inte behöver lägga mig i, inte planera, inte styra upp.
och det går över.
så småningom.
när jag blir sådär maniskt effektiv och både tvättar städar klipper gräset och skriver jobbansökningar på samma gång. fattas bara att jag ska ställa mig och baka bröd nu också. när jag bakar bröd är det ett tydligt tecken på att jag är skitstressad över livet. nån slags överslagshandling.
lyckligtvis har jag inte börjat med brödet än.
hursomhelst var roadtripen både välbehövlig och rolig. har sett så många nya platser i detta avlånga land. har sett metallica i stockholm och undrar om jag någonsin behöver gå på en konsert igen. vad kan toppa känslan liksom? har rott i vättern och picknickat i en park i uppsala. har återbesökt gamla kära folkhögskolan i sköldinge och förlorat femkamp på liseberg. har suttit på trappen till konserthuset vid hötorget och njutit av rösterna från torghandeln och dom färska blåbären och jonas gardell romaner och jag har fått ångest i tunnelbanan och ångest i biltunneln som aldrig tycktes ta slut och ångest på strängnäsbron när det blåste så det kändes som om bilen lättade från marken men det är ju så det är att resa med mig själv i bagaget liksom. take it or leave it.
det är bara att ta ett djupt andetag och tänka att är det meningen så är det meningen.
idag på väg hem från jobbet tog jag en ny väg som gick längs en kyrkogård. av nån anledning älskar jag kyrkogårdar. och jag stannade där ett tag och gick runt och läste på gravstenarna. då började helt plötsligt en ny roman dyka upp.
och jag tänkte att det är så viktigt det där.
att bryta mönster och ta nya vägar.
det är ju då det händer.
Go Löven!!
"Lövenklacken går med i Pride
Det kan bli trångt i Pridetåget som avgår i dag från Döbelns park klockan tolv. Spelare och ledare från Björklöven kommer att gå - och i går meddelade Green Devils att de sluter upp. - Det är för en bra sak, säger Devils ordförande Fredrik Jacobsson. "
Vissa dagar slår mitt hjärta för Umeå mer än andra. Läste detta på Västerbotten Kurirens hemsida alldeles nyss och fan vad grymt. Tydligen har det varit en hel del debatt kring huruvida ett hockeylag ska ta ställning på det här sättet för "man ska väl ändå inte blanda idrott och politik"
Men vad fan det är ju ett grymt initiativ. Jag menar vad är det som säger att varenda jävla hockeyspelare är hetero bara för att det är en machosport? (ja förutom när det är tjejer som spelar förstås... då är väl minst sjuttio procent flator...hur ska man annars förklara att de väljer en sån sport?) Det här behövs. Mer av det. Mer mer mer. Visa att alla är välkomna. Åt båda håll liksom. Att det har betydelse. Att vi är människor och att vi måste ta ställning. Ibland alldeles själva. Ibland kollektivt..
"Andreas Lindahl, Fredrik Davidsson, Johan Bergmark, Johan Wikström och Jimmy Blixt var tillfrågade, men eftersom spelarna har semester var det i går oklart hur många som har möjlighet att komma. Johan Bergmark hoppar dock på tåget.
- Jag tyckte det inte var så mycket att fundera kring. Det handlar om värderingar och det här var en bra grej att vara med på.
Bedros Sakayan försöker ge perspektiv på initiativet.
- Vi har lagt ner många timmar på klubbens värdegrund, och bland annat frågat oss: Vad står vi för mer än som hockeyförening? Jo, för ett fördomsfritt samhälle och idrott. Speciellt jag som invandrare vet vad det innebär."
Ja ibland slår hjärtat hårthårthårt och nostalgiskt för Umeå. För demonstrationerna som inte bara går upp i rök (som den där ickeexisterande 8 mars demon i Lund... ) Nej fan Umeå kan man lita på.
Önskar att jag också hade kunnat vara där.
rastlöshet
vad gör man när man är rastlös???
tips och råd mottages gärna så snabbt som möjligt.
You can do it if you really want!
igår började jag jobba. det funkade. och visst. jag tycker om när jag känner att jag kan ge människor trygghet. men fan vad skönt det var när klockan slog halv två och jag fick bestämma själv över mitt liv igen. jag köpte en oförskämt billig och god latte på coffe house och satte mig med den och en bok på en av bänkarna som står mot domkyrkan. trots att jag inte är religiös och alltid har förknippat vistelse i närhet av eller i kyrkor med någon form av tvång upptäckte jag att det är en väldigt trevlig plats att vara på. där utanför på bänken. och det slog mig att kyrkor har en väldigt speciell doft. jag kände den så starkt trots att jag aldrig gick in. det är en varm och lite unken doft men också en doft som ger ett lugn. som får tiden att stanna för en stund. jag ska undersöka kyrkodoften mer en annan gång.
igår åkte jag rullskridskor igen. i två timmar. idag är jag lite seg i benen. det gick faktiskt rätt så bra igår jämfört med premiäråkningen. jag föll inte en enda gång. jag vet inte om det beror på att jag har lätt för att lära mig saker eller om det mer handlade om att jag varje gång det kändes som att snart går det åt helvete började sjunga högt för mig själv "You can do it if you really want" eller "Fy fan vad jag är bra, fy fan vad jag är bra!"
Jag tror att det hjälpte.
Jag tror att tanken är den bästa hjälpen i många situationer.
dagens råd
formulera ditt mål, din dröm och lev som om du redan nått fram.
jag måste vara galen om regeringen är klok
vad fan tänker dom med? skulle jag flytta till jukkasjärvi imorgon bara för att det dök upp ett halvtidsvikariat som städare till exempel? trots att jag inte är arbetslös exakt just nu vred det till i magen och hjärtat hoppade över fyra fem slag innan jag lyckades lugna ned det en aning genom att säga att nu ska vi inte ta ut helvetet i förskott. Men samtidigt är ju helvetet redan här. Jag är ju inte ensam i det här landet. Det finns ju dom som faktiskt kastas in i den nya verkligheten från dag ett. Allting handlar ju inte bara om en själv.
en annan förändring som regeringen infört är att föräldrar ska kunna anställa folk till att vara hemma med deras sjuka barn så föräldrarna kan jobba jobba jobba hela tiden oavbrutet av livets självklarheter som att barn ibland blir sjuka och att dom då oftast gärna vill bli omhändertagna av sina föräldrar och inte någon helt okänd person som bara tar hand om dom för att inkassera några hundralappar. för den svenska ekonomin är det säkert ett kortsiktigt bra förslag men för de svenska medborgarnas inre välmående är det raka motsatsen. jag vill inte leva i ett samhälle där alla politiska åtgärder utgår från pengarnas välmående istället för människornas.
om jag får barn nån gång ska jag fan i mig stanna hemma när dom är sjuka. den tryggheten tänker jag aldrig ta ifrån ett barn. rättigheten till sina föräldrar.
jag tänkte direkt på euskefeurats låt "jag måste vara galen om regeringen är klok"
och jag är fan i mig inte galen så det innebär att regeringen är ett skämt. ett jävligt obehagligt och alldeles för allvarligt skämt.
men, som jag sa. denna morgon har varit uppgång och fall fast i omvänd ordning. för efter den förstörda frukoststunden gick jag till datorn och kollade mailen som senaste dagarna mest bestått av reklam och annan sån opersonlig skit. men inte idag. nej. idag fick jag ett mail som inte lovar men i alla fall ger hopp om något meningsfullt som kanske kan bli verklighet inte i evighet men i alla fall snart och ett tag framöver.
och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt dom ord som personen som rekommenderade mig till ett intressant uppdrag skrev för att ge en bild av mig. jo det började bra med att jag är bra på att arbeta och effektiv och receptiv. men sen.... "hon gör inte så mycket väsen av sig men är duktig"
först kände jag mig lite förnärmad. vadå inte gör så mycket väsen av sig! det är väl knappast nåt positivt. Men så började jag skratta för det är ju alldeles sant. Nej, jag gör inte så jävla mycket väsen av mig. Men varför skulle det nödvändigtvis vara något negativt. Man kan ju tolka det som att det är mindre snack och mer verkstad. Vilket inte är helt fel.
Och jag tänker också att om det inte fanns människor som inte gör så mycket väsen av sig skulle det ju fan i mig aldrig finnas en lugn stund och lugna stunder är underskattade. Fatta vilket jävla tjatter det skulle vara.
det behövs såna som jag. haha. som inte gör så mycket väsen av sig.
(men som planerar revolution i det tysta... mowhahahahahaha)
eller nåt sånt.
det var mycket lättare att falla när man var liten
Min premiärrunda med rullskridskorna som inhandlades idag gick bättre än förväntat. Om man bortser från att jag föll två gånger varav en gång var när jag fick för mig att hoppa ner från en trottoar och den andra när jag närmade mig en kurva där en bil helt plötsligt bestämde sig för att dyka upp och jag kastar mig upp på trottoaren och tar emot med händer armbågar och knän. Vilken tur att jag köpte dom där skydden som skyddar just dessa kroppsdelar trots att ekonomin talade mot det. Man får inte vara dumsnål mot sig själv.
Men det kändes inte riktigt bra att inse hur mycket sämre man i vuxen ålder tar ett fall jämfört med när man var liten. Då var det ju en naturlig del av livet att falla och få skrapsår och blåsa lite på dom och tycka det var lite spännande att gräva fram husets läkarlåda med bandage och linda in ömmande knän även när dom inte var särskilt ömma. Och sen hoppade man upp på cykeln eller hästen eller klättrade högst upp i trädet igen. Som om ingenting hänt. Annat är det nu. I samma sekund som jag insåg att det här går åt helvete hann jag tänka på alla ryggfrakturer jag kunde få och stel som ett stålrör föll jag på rumpan och tänkte att nu är det kört.
Jag vet inte om det beror på att man är längre nu för tiden och inte riktigt har samma goda relation till marken eller om det helt enkelt beror på att man är stel som ett stålrör eller att man helt enkelt leker för lite i vardagen och riskerar för lite.
Det handlar om att slappna av tror jag. Jag menar det finns ju dom som överlever fruktansvärda bilolyckor bara för att dom sov när det hände och därmed aldrig hann spänna sig. Så lek mer och slappna av. Det är dagens råd.