frithiof

miljöombyte. har jag någon gång sagt att jag mår bra av det? om inte kan väl någon försöka påminna mig om det med jämna mellanrum. så jag inte slutar som en del av inredningen i mitt eget hem. 

när jag vaknade upp på tåget mellan stockholm och sundsvall igår såg jag förutom snö även en stor rund lysande strålande sak på himlen som jag så småningom kände igen som solen. ja den finns där hela tiden jag vet. men när den helt plötsligt uppenbarade sig i sin allra mest praktfulla och energigivande gestalt slog det mig att jag inte sett den på flera månader. så kändes det i alla fall. resan från Lund till Umeå blev resan från grådis till solljus. och folk klagar på vintermörkret i norrland... men när det väl är ljust här så är det ju faktiskt ljust. inte den där instängda känslan av att befinna sig i ett trist dystopiskt industriröksbolmande landskap. 
hursomhelst. jag var tacksam för att jag valt en annan tidpunkt för resan än jag brukar göra. i bussen mellan sundsvall och umeå kunde jag i dagsljus njuta av det sjukt vackra högakustenlandskapet. 
väl framme på umeås busstation såg jag framemot att mötas av elin-amanda. men när jag inte ser henne någonstans och ringer för att säga att jag kommit fram nu säger hon "vart är du?"
på busstationen svarar jag.
va? säger hon med oanad förvåning
ja varför är det så konstigt tänker jag. jag brukar ju alltid komma till busstationen
"men jag är ju på flygplatsen och väntar på dig", säger hon. 

ja så kan det gå.
 
jag satte mig på cafeet och drack en maskintillverkad och alldeles för sockersöt latte medan doktorn kan komma underhöll mig på den enorma plattskärmen på väggen. sen kom hon med sin pålitliga blågröna lilla mazda och vi åkte till hennes lägenhet. jag kände mig som hemma redan i tamburen. doften. det luktar likadant var hon än bor. 
och jag blev nästan lite avundsjuk på hennes mysiga etta och tankarna på att flytta från kråkslottet smög sig på. nån gång måste jag ha den där ettan jag alltid drömt om. 
nån gång. 

idag har jag fördrivit tiden med en promenad i skogen med solen i ögonen och snö under skorna, samt läst en intressant bok som handlar om flow. ja den där känslan av att allt i livet liksom flyter och man har full koncentration och engagemang. författaren säger att det är man själv som skapar det flowet oberoende av de yttre omständigheterna. att det handlar om att ta kontrollen över sitt medvetande. jag tycker det låter klokt men fan så svårt. men jag tänker att det ska gå. ändå. 

jag har ju haft dom där stunderna av flow några gånger i mitt liv. då ska det ju inte vara helt omöjligt att det händer igen. 

imorgon ska jag återvända till mitt gamla jobb. jag försöker se positivit på det. jag försöker att inte tänka på hur tråkigt det är. jag försöker istället tänka på hur mycket jag uppskattar dom där stunderna i bilen till och från jobbet med lugna favoriter på radion och möjligheten att sjunga högt och inlevelsefullt för mig själv. 

nu ska jag laga middag till familjen. det är tydligen min uppgift idag. 

  

Titanic har bärgats och gör en ny jungfrufärd över ett okänt vatten. Jag är huvudpersonen och jag står på en märklig avsats alldeles vid vattenhöjd och håret blåser sådär filmpampigt runt mitt ansikte jag sträcker ut armarna och vindpustarna är nära att kasta mig i havet men en häftig och räddande sidovind kastar mig exakt så många decimeter åt vänster som behövs för att jag ska hamna på tryggt båtdäck igen och jag tänker att det är fascinerande att jag faktiskt är på Titanic och oroande att det faktiskt är Titanic det osänkbara skeppet som sjönk. Trygghetskänsla noll. Jag går skola på Titanic. Jag går på IKEA på Titanic (eller är det en efterkonstruktion? Det kan vara mina minnens efterkonstruktion.) jag söker efter en toalett på Titanic men hittar bara toaletter utan lås på dörrarna och helt plötsligt när jag ska sätta mig på toaletten väller det in folk för nu har klockan slagit eftermiddag och toaletten har blivit en matsal och jag vill ju bara få pissa ifred. När jag slutligen hittar en låsbar toalett upptäcker jag hur den har svämmat över precis när jag ska torka mig. Vattnet stiger upp till naveln. Det känns som att stå i en avloppsbrunn. Det magnifika skeppet Titanic känns ruttet. Kanske har jag hamnat i tredje klass i stället för första.

Hur som helst är hela skeppet en labyrint, en teaterscen, en tidsresa tillbaka till nåt slags sekelskifte och jag tycker mig minnas att pappa var där också. Någonstans bland rekvisitan.

Och för att helt byta dröm så sitter jag bakom ratten i en bil. Min kropp har slingrat sig runt sig själv och jag kan varken styra gaspedal eller ratt men bilen går ständigt framåt ändå. Jag kommer ut på en väg. Rakt mot mig kommer Jonas Gardell och Mark Levengood gåendes hand i hand och jag försöker väja men kroppen som slingrat sig runt sig själv är fortfarande extremt samarbetsovillig och det är bara en hårsmån från att jag ska köra på Jonas och Mark. Men dom väjer inte en enda millimeter åt sidan. Bara fortsätter sin promenad mitt på vägen.

Sedan är jag i köket i barndomshemmet och det kommer in en hovslagare som säger att nu är han klar och jag tittar frågande på pappa för vi har ju inte haft nån häst på sex år men han säger att nu har vi det och den är min.

jag vill ha en boxarsäck och jag vill ha plats att sätta upp den nånstans jävligt nära till hands när det krisar
jag vill slå utav helvete
som fan vad jag vill slå

klockan är alldeles för mycket snart två
det är natt och jag har tinnitus mer än vanligt
äter korvmackor för att middagen liksom inte riktigt hanns med
och på glorias efter mötet prioriterade jag öl istället för mat
kan tyckas som en konstig prioritering
men mat kan man äta ensam hemma
öl vill man helst dricka i sällskap med andra

jag har tankar som inte vill försvinna
jag är fel igen
så jävla fel igen
därför vill jag slå hårt som fan på en boxarsäck
kan jag för helvete bara få slå

kan jag bara få

hitta en väg att gå

Det är nittiotal och

Mikael Rickfors hörs milsvida

Vi sitter två mil bort och har en allsångskör

Som sjunger

"Spring

Spring spring spring spring

Släpp hästarna fria"

jag bor i en barndomsdröm och min farbror pekar på midnattssolen en midsommaraftonsnatt

säger samtidigt som han trillar av stolen att

si je båner, si je sä våckert he jä.

Han har en tårkanal som nästan svämmar över

Men det visar han inte

Han bara pekar

Med öppen hand

På det som jag fortfarande kallar mitt eget paradisland

Ser ni barn

Ser ni så vackert det är.

Vackert är det att gömma sig i kornfältet i lilla byn långt bortom allt

Vackert att nästan inte våga men ändå gå ut

På ruinen över vattenfallet där den oändliga vägen faktiskt tar slut

Vackert att falla rakt ned i avloppsdiket

bara för att det fanns en tuva med en snigel på

Som man ville ta med sig hem

Som man tar med sig hem medan man lämnar spår av skit

bakom sig

vi skriker pang pang pang

fastän man inte får leka krig

men med utsträckt arm som vapen

och mänsklig älg som offer

styckar vi kroppen i hanterbara bitar

och byter roller i vårt skådespel

alla måste få vara allt

fast jag är alltid älgen

om jag ska minnas rätt

så var jag alltid älgen

alltid den som inte vågade klättra till toppen av trädet

den som fick agera målvakt och inte gråta när hårda innebandybollar

sköts

rakt in i magen

stolt över att inte gråta

i magen

stolt över att vara hård

slå mig så jag får visa att det inte gör ont

slå mig så får jag visa att jag minsann inte är mer tjej än dig

trots att du har kuk

och jag bara har någonting jag inte vet vad jag ska kalla

vi jagar grodor bakom garaget och bygger kojor i skogen

det händer att vi lånar tv-spel av brorsans vänner

jag blir aldrig riktigt bra på super mario bros

för det är ju brorsans vänner

så han har förtur

jag spelar när han sover

jag spelar när han äter

jag spelar teater

varje dag

och bjuder på balettuppvisningar i köket

varje dag

klockan fyra

för det står det i mitt egenhändigt skrivna schema

att jag ska göra

jag lärde mig skriva scheman

redan då

men jag lärde mig aldrig

att följa dom

klockan fyra

balett

klockan fem

rida gunghäst

klockan sex

se bolibompa

klockan sju

ville jag bli vuxen

och flytta hemifrån

jag ville klä mig själv innan jag ens kunde gå

reda mig själv

som farmor anka

som någon man kan lita på

jag sa till mormor

att hon var lika snål som joakim von anka

när hon ville diska för hand

trots att hon hade diskmaskin

jag sa till magistern

att han var en idiot

det skulle jag inte ha gjort

det är såna gånger man tvingas växa upp för fort

försvara, förklara, bevara

nån slags stolthet

men jag grät

av ilska

jag blev tidningsredaktör när jag var åtta år

människo-, djur- och naturtidningen

hette den

och jag ritade egna djur

som Lisas syster ritade om

innan tidningen gick i tryck

jag blev ledsen

men det var det ingen som fick veta

om hon ritar bättre så ska hon såklart rita sa jag

och sigrid suggan sundkvist

anklagade mig för att kopiera andras målningar

när vi hade bild

fastän vi hade kommit fram till det motivet tillsammans

men kanske målade E bättre än jag

och därför var hon duktig och jag var en bluff

jag var en bluff redan i lågstadiet

jag tog hämnden i högstadiet och gick ut med näst bästa betyg av alla nior.

Jag skulle ha fått stipendium

Om det inte vore för att bästa tjejen och bästa killen

Fick dom

Och den enda som hade bättre betyg än mig

Var tjej

Men jag dansade ändå hela vägen hem

För jag hade ett skriftligt bevis

På att jag var någon

Jag var en mycket väl godkänd student

som slutade äta

i trean på gymnasiet

för det fanns redan en klump i magen

för stor för att rymma något annat

jag hade lika högt blodtryck som betyg

och vågade inte somna om nätterna

av rädsla för att aldrig vakna mer

sen flyttade jag hemifrån

grät av lycka och tacksamhet

på cykelvägen mellan föreläsningar i makt och kön och lägenheten på Ålidhem

jag hade en kärlek

som inte fick utplåna mig

för jag hade makt över mitt eget liv sa jag

ett inre glödande driv

det slocknade

och jag sjukskrev mig från jobbet när vi flyttade ut

för allting var så ofattbart och förvirrande sjukt

minnen nedstoppade i flyttbara kartonger och

sista natten på madrasser på golvet och jag sov inte en blund

ville bara stanna tiden för en evighetslång sekund

flera år senare får jag ett brev om att

"det är först nu jag förstår

innebörden av dikten du skrev under bilden av oss två

det här med frihet och att inte falla i könsbestämda fällor"

och jag tänker att jag inte är så säker

på att tiden läker alla sår

inte ens när dom är självförvållade

jag tog mig själv och katterna till en andrahandslägenhet som stank

galen norrman och instängdhet mitt i min nyfunna frihet där jag

försökte komma underfund med

vem jag var

det tog mig flera år

och kanske hela livet

kommer det att ta

men under tiden

hann jag göra mig av med det mesta

som en gång hade gjort mig glad

och det går två månader inte mer

innan jag återigen packar ner

allt jag behöver

och lånar pappas ford transit går max sjuttio kilometer i timmen

och vi åker fram och tillbaka i flera mil och

vi bär möbler upp och ner och när soffan fastnar i trapphuset

orkar vi inte mer

skrattar oss genom natten

ibland var min enda tröst

katten

som på egen hand öppnade min dörr

och kröp ned under täcket

det är sant

jag vet inte vad jag annars hade gjort

när allting runtomkring mig växte och blev för stort

när ringen inte längre var en del av mitt finger

när tomhet fylldes av en helt annan slags kärlek

när möglet i badrummet växte

när luftrören täpptes igen

när alla skrek

det är fel du gör fel

eller viskade

äntligen har du valt

det du vill ha

"men det vet väl fan ingen annan än jag"

Och jag visste ingenting

det blev en helveteshöst och en helvetesvinter och

skidan den slinter

när man inte vet åt vilket håll man ska gå

och kanske var det först då

jag verkligen började fundera på

att dra

långt långt bort

jag valde ju alltid fel tidpunkt för dom där stunderna av något jag trodde var sanning

jag prioriterade ju alltid fel och blev en livlös bricka i mitt eget spel

det gör ont i mig än

men inte lika ont

som när jag lämnade dig för andra gången

det finns inget snyggt sätt

men det finns bättre och sämre

det gör ont i mig än

att tänka på den där middagen

som du lät stå kvar på bordet

flera dagar efter att jag gått

det gör ont i mig än

men jag tänker att jag lärt mig

något på den här trassliga jävliga vägen

och vänskap kan lätt misstas för kärlek

även när man tror att man exakt precis vet

vad som är på riktigt och vad som är en spännande lek

och jag lärde mig att citera winnerbäck

för hans ord passade in i varje del av mig

"någon har valt att bestämma hur kärlek går till

Med regler och råd

Så därför i natt ska vi älska som fåglarna vill

Och klippa nån tråd"

Skrev jag i min anteckningsbok

Jag sökte dom vassaste saxarna

Sen försökte jag limma ihop allt igen

Och löften och övertygelse om

Att jag aldrig mer kommer bli en av dom

Som tror att man kan älska med osynliga bojor

Inga mer luftslott att bosätta mig i

inga förväntningar att leva ut  i fantasifulla kojor

jag är min och jag är fri

Det var en löfteslös tid

Ett liv med intressanta tidsfördriv

Men aldrig mer än så

Aldrig mer att ett blir två

och två blir ett

i min värld fanns ingen vett och etikett

stäng dörren efter dig när du går

vi får väl se vad som händer sen men

imorgon blir du bara igår

oavsett så

bryr jag mig inte

för jag ville bara gömma mig i ett kornfält

ville bara hoppa ner i ett vattenfall

ville försvinna

så jag försvann

till ett ställe där ingen kunde fly från sig själv

kom tillbaka men försvann lika snabbt igen

till ett hus jag bestämt mig för att kalla mitt hem

det blev en helveteshöst och en helvetesvinter men ingen

skida som slinter

för snö hade blivit regn och den där nyfunna gemenskapen i ingenmansland

blev ett vagt minne i den verkliga ensamheten och erfarenheten av att

hålla sin egen hand

jag fyllde år

som man gör varje år

och ringde gråtande till vännen

"det är som att jag inte kommer bli äldre i år

För ingen vet om att jag finns här

Jag kommer gå obemärkt förbi

Min dag kommer bli ett gulnat fotografi

Som ingen minns att dom tagit"

Och vännen svarar:

Men jag kommer

Jag åker genom halva landet

För din skull

Jag kommer

Och hon kom

Med cigarrer, vin och choklad

Och med sin fascinerande förmåga att alltid göra mig glad

Men om jag räknar på mina fingrar

Kan jag summera dom få gånger det året

Som jag faktiskt gick ut

Tillsammans med andra

människor

Jag fick den ensamhet jag alltid sagt att jag vill ha

Jag fick den serverad på ett silverfat

Här ta mig och ät mig och gör vad du vill med mig

Jag skrev mig genom den

Jag skrev mig genom ett helt år

Jag spelade gitarr och drack vin framför idol om fredagskvällarna

jag lagade gourmémiddagar till mig själv och höll min egen hand

jag sa att ensam är stark

men skrev i dagboken att

snart orkar jag inte mer

för ensam är inte stark

ensam

är bara

ensam

Sen mötte jag en granne på gräsmattan i maj

Han tyckte om kyrkogårdar precis som jag

Han älskade min bokhylla

Och vi drack whiskey och lyssnade på Tom Waits

Han försökte lära mig spela ukulele

Och bad mig sjunga mina egna låtar

Men jag var för feg

Han sa kom igen

Vi har lämnat det här med tävlingar för länge sen

Han fick mig att hålla ut en månad till

Och jag kallar honom fortfarande min första riktiga vän

Här nere i svenska södern

Sen drog han hem till oljepumpning i Göteborg och jag till umeå

för att möta ett folktomt sommartorg

och ögon som speglade min undanträngda sorg

jag skrev några nya låtar den sommaren

jag gjorde den obligatoriska hemvändarrundan

jag cyklade gamla vägar men gav dom nya namn

jag bodde återigen på ålidhem

som om alla cirklar måste slutas

undvek konsekvent vägarna förbi geografigränd

trots att det egentligen aldrig var jag som blev bränd

men att saker och ting kan delas upp i motsatser

som att hon har lämnat och han är bränd

är en alldeles för enkel analys

av ett liv som hela tiden måste klippas klistras och sys

allting måste sys ihop

(och jag som fick symaskinsboken i bakläxa men aldrig läste den

jag som pratade för mycket på slöjden

och för lite på alla andra lektioner)

norrlandståget gick söderut igen

och jag var fast besluten om att nu
får det fan vara slut

på den här ensamheten

osäkra självsäkra steg uppför rampen

in i ett rum av en gemenskap

jag inte trodde fanns

i den här världen som jag kallar min

jag har vänner

skrev jag i dagboken

jag lever

skrev jag

och levde mer än jag vågade

svarade mer än jag frågade

skrattade mig genom en Pragnatt

och somnade tryggt mot en arm

som inte skrämde bara var varm

och där tar historien slut för där börjar

ett nu

men det gör fortfarande ont.

Det gör fortfarande ont.

Och jag önskar att jag kunde få sitta på en vinglande plaststol i barndomsland

Och peka mot midnattssolen med öppen hand

Säga

Si je båner, si je sä våckert he jä.

Önskar att jag kunde få ge min magister en smäll på käften och säga

Jag menade det. Jag menade det jag sa om att du var en idiot

Och jag önskar att jag kunde få säga att jag är fan ingen jävla bluff

Till sigrid suggan sundkvist

Och jag önskar att jag kunde få somna till ljudet av en katt som öppnar min dörr på egen hand

Och kryper ner under täcket

Spinner mig till sömns

Till en skön och drömlös sömn

Önskar jag kunde få rita något utan att någon ritar om

Önskar jag kunde förklara

För mig själv

Varför det fortfarande gör ont.

När allting är så vackert.