frithiof

det är tid för förändring. vissa tider är sådana. man bara känner det på sig.
tid för uppbrott. tid för att stänga en dörr och öppna en annan.
tid för att hitta nya vägar som leder hem
tid för att lämna, tid för att ta emot.
känslan av att vara otillfredställd utan att riktigt veta varför har funnits länge.
den bryter bara ner. den är destruktiv.
när man märker att man inte helhjärtat kan dela andra människors lycka
fastän man så gärna vill
då är det något som är fel
inuti
men förändringen kanske inte behöver komma inifrån
den kanske behöver handla om ett steg åt ett annat håll
och kanske kan det steget
göra skillnaden
som behövs inuti

det kommer en tid då alla spretiga tankar samlas till en helhet
till ett beslut
jag är trött på att vänta på att andra människor ska ta sina steg
och att jag ska välja vart mina ska ta vägen utifrån dem
jag är trött på att det är omständigheterna runtomkring som styr
ibland vet man alldeles säkert vad man behöver
ibland bara anar man
ibland och ganska ofta vet man bara alldeles säkert vad man inte vill ha

jag behöver en katt
och det kan jag inte få här
så enkelt kan det vara
att man behöver en katt för att må bra
eller bättre
och muhammed inte kan komma till berget får väl berget komma till muhammed
eller hur man nu brukar säga

jag är trött på att hålla kvar vid saker av rädsla för att sakna
att bli stående stilla för att undvika dom där nostalgitårarna som alltid kommer vara en del av den jag är
dom kan jag ändå inte undvika
jag är trött på att leva efter man-vet-vad-man-har-men-inte-vad-man-får-filosofin

det har hänt saker.
små händelser som inte verkar mycket för världen men som man känner på ren fingertoppskänsla
är betydelsefulla
som den gamla kvinnan jag träffade idag.

jag tror det var den gamla kvinnan som blev avgörande.

Hennes mod, hennes fingertoppskänsla, hennes glöd i de nästintill blinda ögonen.

jag säger inte att det sker imorgon. men det är här det börjar. startskottet har gått.

det är svårt att liksom hänga med.
ena timmen är man i budapest och vet ingenting om hur resten av veckan ser ut då almanackan ligger bortglömd i ett kråkslott i ett långt borta som ändå är hemma, dit man ska. två timmar senare är man där. i kråkslottet. och cyklar till citygross för att bygga på i kylskåpet istället för att sitta på en uteservering och välja mellan tvåhundrafemtiotusen ungerska och andra rätter.
ena sekunden har man lätt ångest på ett ungerskt termalbad för att förkylning och sådant vatten inte riktigt är vänner, andra stunden har man bakisångest och dåligavibbarångest i terrormuseumet i budapest och går förbi raol wallenbergs cell i den krypande klaustrofobiska terrorkällaren som tycks sakna utgång. andra sekunden ligger man i gräset och käkar marknadspizza, dricker öl i solen, letar marknader i en helt enorm stadspark, man sjunger karaoke på en sunkig pub nånstans in the middle of nowhere, man dricker lite för mycket lite för billig öl och smuttar lite på det vita vinet trots att det smakar och ser ut som gubbpiss, man gör en helt egen version av kalle kamel och sjunger hela långa vägen hem i natten och är den enda som inte inser att man är askalas, på hostelet har man fortfarande inte insett det och efterfestar tills solen går upp, man vaknar och inser, man käkar frukost på turistgatan för att den ligger så nära, man går på ömmande tåblåsor, man njuter av solen, man till och med vågar sig på att bära klänning, man älskar att inte en enda gång tänka på vad som väntar i verkligheten, man tänker inte imorgon, man tänker idag.

sedan är det imorgon. sedan är det sverige. det är citygross, det är laga mat, det är tvätta kläder och tänka att man ska städa men istället se tre avsnitt av andra avenyn och tre avsnitt av klass 9a och en film.
man tänker att det fortfarande trots allt bara är idag. inte imorgon.

och fortfarande inte riktigt fattat, när man kollar på alla bilder, att man faktiskt var där så sent som imorse.
och att det faktiskt var lika mycket verklighet som det här. bara en bättre version.