frithiof

det är tid för förändring. vissa tider är sådana. man bara känner det på sig.
tid för uppbrott. tid för att stänga en dörr och öppna en annan.
tid för att hitta nya vägar som leder hem
tid för att lämna, tid för att ta emot.
känslan av att vara otillfredställd utan att riktigt veta varför har funnits länge.
den bryter bara ner. den är destruktiv.
när man märker att man inte helhjärtat kan dela andra människors lycka
fastän man så gärna vill
då är det något som är fel
inuti
men förändringen kanske inte behöver komma inifrån
den kanske behöver handla om ett steg åt ett annat håll
och kanske kan det steget
göra skillnaden
som behövs inuti

det kommer en tid då alla spretiga tankar samlas till en helhet
till ett beslut
jag är trött på att vänta på att andra människor ska ta sina steg
och att jag ska välja vart mina ska ta vägen utifrån dem
jag är trött på att det är omständigheterna runtomkring som styr
ibland vet man alldeles säkert vad man behöver
ibland bara anar man
ibland och ganska ofta vet man bara alldeles säkert vad man inte vill ha

jag behöver en katt
och det kan jag inte få här
så enkelt kan det vara
att man behöver en katt för att må bra
eller bättre
och muhammed inte kan komma till berget får väl berget komma till muhammed
eller hur man nu brukar säga

jag är trött på att hålla kvar vid saker av rädsla för att sakna
att bli stående stilla för att undvika dom där nostalgitårarna som alltid kommer vara en del av den jag är
dom kan jag ändå inte undvika
jag är trött på att leva efter man-vet-vad-man-har-men-inte-vad-man-får-filosofin

det har hänt saker.
små händelser som inte verkar mycket för världen men som man känner på ren fingertoppskänsla
är betydelsefulla
som den gamla kvinnan jag träffade idag.

jag tror det var den gamla kvinnan som blev avgörande.

Hennes mod, hennes fingertoppskänsla, hennes glöd i de nästintill blinda ögonen.

jag säger inte att det sker imorgon. men det är här det börjar. startskottet har gått.