frithiof

och satan vad rastlös jag varit idag.
varenda cell i min kropp skriker efter rörelse, efter svett, blod och tårar.
skulle kunna springa en maraton utan problem just nu
men istället erbjöd jag mig för första gången helt frivilligt och oprovocerat att hjälpa mamma med städning

såklart att jag romantiserar och bara minns det bästa. och kanske är det precis det jag behöver. en plats att återvända till när krafterna börjar sina och kroppen skriker miljöombyte. kan man inte få placera sitt barndomslandskap på en hög piedestal och låta alla goda minnen planteras i en rabatt där under. Kan man inte få ha en sån plats i sitt hjärta där allting tycks ha en lösning och där man kan andas utan tryck över bröstet. den där norrlandspatrioten som frodas inom mig har aldrig varit så stark som sedan jag lämnade norrland. tror inte ens att den fanns innan det. var ju inte medveten om vad jag hade innan jag lämnade det. det är allt det där man tar för givet och efter ett tag tycker är meningslöst.
det farligaste är när man börjar ta saker och människor för givet. det är då man slutar uppskatta och istället pekar på felen. och jag undrar om man kanske också kan ta sig själv för givet på nåt sätt. 

diskuterade med morfar över några glas vin i förrgår. det här med att vara norrlänning. att jag aldrig känt mig som så mycket norrlänning som när jag flyttade söderut. att det hela tiden påpekas (och jag hjälper väl själv till en hel del) att man är här uppifrån. och morfar berättade om när hans bekanta från stockholm ringer och alltid säger: "Hur har du det uppe i norrland?" och morfar svarar med "Jo tack bra, hur har ni det själv i Svealand" och sedan muttrar något om att norrland är en tredjedel av Sverige men betraktas som en liten avort någonstans i slutet av en enskild väg. Eller som Lappland, han säger att det vore ju mer rätt att fråga hur han har det i lappland. Fast även det är ju liksom konstigt... för Lappland är ju en fjärdedel av Sverige.

Men allt här uppe klumpas ihop till något mycket mindre än det är. Något osynligt och bortprioriterat. Och det gör mig förbannad och patriotisk när det faktiskt är Norrlands älvar som ser till att hela Sveriges strömförsörjning faktiskt fungerar. Som Euskefeurat skriver i en av sina låtar "för vi kontrollerar strömmen till var femte väggkontakt"
Men vad får norrland för det? 

Jag ska inte tjata mer om det där. 
Men ibland önskar jag bara att jag kunde ta med mig alla jag känner på en lång vandring här uppe och visa... titta här och titta där och se hur jävla fantastiskt det här är. För det går liksom inte att beskriva. Men kanske är det inte alls lika fantastiskt när man inte kan förknippa det med sitt eget liv och sina egna minnen. 

Och på nåt sätt så vet jag ju att det ändå inte räcker. Att det bara är en romantiserad nostalgitripp som jag måste få göra då och då. Men att det inte kan bli mer än så. Inte just nu. 

För när jag lämnar byn och åker in till stan, inser jag att jag nästan inte har någon förankring kvar. vännerna flyttar söderut och utomlands och hit och dit och stammiskrogen med hög myskänsla har bytt namn och ägare och blivit ett ställe för bakåtslickade affärsfrillor och armanikostymer. 








 


 
 

E-A brukar säga till mig att när jag kommer till Orrböle är det som att jag upphör att existera. Och jag har börjat förstå vad hon menar med det. Ungefär samma sak fast tvärtom för mig. När jag kommer hit upphör övriga världen att existera. Det enda som hörs är vinden som susar i trädkronorna och gräshopporna som spinner eller vad dom nu gör i gräset och någonstans långt bortifrån kan jag ana ljudet av en traktor. Det enda som syns är skogen och åkrarna och nånstans där bland de vajande kornstråna ligger ett minne gömt, hur man kunde springa där utan att synas och lägga sig platt på marken och titta upp på molnen och se vilka figurer dom liknade och omringad av skog, omsluten av blå himmel var det här sitt eget lilla universum. Bara det här existerade.

Imorse när jag vaknade låg Tarzan som vanligt och väntade på mig i hallen. "Godmorgon!" sa jag och då gav han ifrån sig ett märkligt läte, en blandning av ett kurrande högt som ett tröskverk och ett jamande som sa "hur länge ska man behöva vänta, har du äntligen bestämt dig för att vakna" och då var klockan ändå bara åtta på morgonen och solen lyste lågt in genom fönstret. Tarzan har följt efter mig som en hund de här dagarna. Inte ens när jag låg på köksgolvet i diverse styrketräningspositioner lämnade han mig i fred. Tillslut var jag tvungen att kommendera honom till soffan med löfte om att gosa igen när jag var klar. Han gick motvilligt med på det. Nu sitter han i mitt knä och vill gärna vara med och bestämma om vilka tangenter som ska tryckas ned.

Jag har också hunnit med en skogspromenad med Tarja. Jag gick ner mot vattenfallet och kom att tänka på hur tydligt det märks även i skogen. Det där att tiden går, att saker förändras... Den där stigen ner till platsen där vi brukade fiska har växt igen. Det gjorde den för flera år sedan. Däremot syns fortfarande spåren från platsen där vi grävde ner en död gris.
Jag tycker om minnen. Jag tycker om att gå runt här och minnas och förundras över hur roligt det var när vi lekte korvkiosk i det där sjuka trädet på gården. Hur fan kunde vi tycka det var underhållande. Varsågod korv med bröd pinne med löv varsågod tack nästa vad vill du ha jasså korv med bröd pinne med löv...
Tänk om det var så lätt att roa sig när man är vuxen också.

Sen när jag gick där längs skogsvägen med mjukt underlag som var den absolut bästa ridvägen kom jag att tänka på när jag och Frida var ute och red för tio år sedan och hennes nyinköpta och något egensinniga häst helt plötsligt fick för sig att den där mjuka sandvägen var som gjord för att rulla sig på vilket han också förberedde sig för att göra trots att både sadel och ryttare satt på ryggen. Frida hann precis hoppa av innan Nicke rullade fram och tillbaka med nyinköpt sadel på ryggen. Grymt nöjd med en grymt missnöjd Frida bredvid. Och jag satt bara och skrattade på min något mer samarbetsvilliga häst.
På vägen hem minns jag hur vi brukade springa och leka där i skogen vid ån. Skogen var verkligen den bästa lekplatsen av dom alla. Varje gång var ett äventyr. Man kunde gömma sig, bygga kojor, leka cowboys och indianer, leka krig (även om man nu inte borde leka krig fast ändå gör det) haha och älgjakt... hur många gånger har vi inte lekt älgjakt och jag fick alltid vara den där förbannade älgen som skulle skjutas och styckas och ätas upp. Klättra i träd... såklart, det kunde man också göra.

Jag knarkar nostalgi just nu. I stora mängder. Och jag njuter av isoleringen. Även om vi nuförtiden har internet här ute i obygden och alltså har viss kontakt med omvärlden. Men man kan ju alltid välja att inte starta datorn.




jag och tarja på promenad

det spelar ingen roll att jag ska jobba hela helgen. det är ändå helg och fredagkväll och då ska det också kännas att det är det. Så jag har köpt chips och vin och hyrt film. FIlmen jag hyrde heter She´s a man och är typ en romantisk highschoolkomedi och så långt låter det ju inte så jätteexalterande och dessutom är den enormt heteronormativ (vilket inte är så förvånande för att vara en amerikansk romantisk highschoolkomedi) men jag tyckte ändå så jävla mycket om den.
Och här kommer förklaringen.
Huvudpersonen Viola spelar i skolans tjejfotbollslag som blir nerlagt pga för få deltagare. Hon och hennes lagkompisar ber om att få spela i killaget men möts av hånskratt. Viola har dock en tvillingbrorsa som ska börja på en annan skola men som hellre håller på med musik och drar till London för att spela med sitt band. Viola maskerar sig till sin bror och börjar i hans ställe, får en plats i killaget och kickar ass!!! Självklart blir hon kär i sin rumspolare som såklart är kär i skolans most popular girl  som i sin tur blir kär i Sebastian (som ju egentligen är VIola) och ja... allting är liksom ett jävla virrvarr. Men tillslut så avslöjas Viola såklart och självklart får hon killen hon delat rum med och självklart säger han att hädanefter kan hon väl vara tjej och inte kille (so what... fan han gillade henne ju redan när hon var kille och what about skolans most popular girl som var helt jävla upp över öronen förälskad i Viola som Sebastian men som vid avslöjandet där den riktiga sebastian dyker upp kastar sig över the real one. Så ytligt könsbundet. Som att the real sebastian är likadan som violas version av sebastian, men i en higchoolskomedis egna lilla logik kan ju inte bruden fortsätta vara kär i viola när hon är viola och inte sebastian längre....)

hursomhelst.

Viola kickar ass som fotbollsspelare och hon är den som ser till att laget vinner över hennes gamla skolas lag som vägrade henne en plats.

Så jävla skönt. Så jävla underbart. Så jävla rätt.